Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som förut blifvit nämndt, användes 1890 års axel med hjul till
boggi-vagnar. Denna modells axeltappar visade sig dock under årens lopp väl
små. Då och då fick en vagn afkopplas för varmgång, och särskildt
resgods- och postboggivagnarnas axeltappar blefvo ofta öfverbelastade. En
ökning af axeltapparna för erhållande af större lageryta var således önskvärd,
men såvidt möjligt borde lagerboxarna kunna bibehållas utan annan ändring
än utbyte af lagerskålarna. Ändring af boggierna borde jämväl undvikas.
Sålunda tillkom 1904 års modell, som är standard för personvagnar med
boggier och med länkaxlar men äfven användts för vissa slag af resgods-och
godsvagnar med länkaxlar. Nafsätets diameter gjordes 134 mm, hvarigenom
axelns styrka i nafvet ytterligare ökades 10 %; tappens diameter ökades till
100 och dess längd till 200 mm. Alla öfriga mått äro oförändrade. Äldre
hjul kunde genom nafhålets uppborrning användas å denna axelmodell.
1904 års axlar blefvo utförda af martinstål för att ytterligare öka axelns
hållfasthet. Samma år bestämdes att äfven axlar af andra typer skulle
tillverkas af martinstål. Det förut under 30 års tid använda materialet var
såsom redan nämnts puddladt järn, med undantag af ett mindre antal i
midten af 1870-talet levererade axlar af bessemerstål från Motala verkstad,
Fagersta bruk och Sandvikens järnverk. Fagersta bruk hade i inidten af
1890-talet äfven levererat en mindre profbeställning af martinstålaxlar.
Hvad materialet till hjulringarna beträffar, har detsamma ända från 1868
till år 1904 varit Sandvikens bessemerstål. Detta material har likväl med
de större fordringar, som numera ställas på den rullande materielen, visat
sig mindre lämpligt, och järnvägsstyrelsen har därför öfvergått till
användande af martinstål äfven för hjulringar. I följd däraf har Sandvikens
järnverk år 1905 böljat tillverkning af martinstålringar. Samtidigt har
Surahammars bruk upptagit sådan tillverkning efter fullt modern metod.
Hjulringarnas tjocklek och bredd hafva äfven ökats under årens lopp,
hvad den förra beträffar från 50 till 75 mm och hvad bredden angår från
127 till 140 mm för lokomotiv och 135 mm för vagnar.
Svarfningsprofilen för löpbanan med fläns har äfven undergått förändringar.
Till en böljan torde löpbanan åtminstone å en del hjul hafva varit utförd
med två lutningar, ehuru ritningar härå saknas. Till stöd härför må
anföras ett utdrag ur en skrifvelse, som öfversten K. G. Beijer den 20 april 1860
aflät till chefen för statens järnvägsbyggnader. Ifrågavarande utdrag lyder
sålunda:
»Beträffande tyulringarnes form å sjelfva loppet, anser jag mig böra
anmärka, att jag genom flera iakttagelser funnit densamma mindre
ändamålsenlig, och anser mig derföre böra föreslå, att den afsvarfning till mindre
diameter af yttre delen af loppet eller bortsvarfningen af delen a—b, som
å nedanstående genomskärning närmare förklaras, icke hädanefter må göras,
utan att hjulen böra bibehålla en jemn conisk form från c till b med endast
en obetydlig brytning af sjelfva kanten vid b.»
Löpbanan å alla hjul svarfvades sedermera ända till år 1891 med en
lutning af 1 :20 (fig. 255), hvarefter det ena vagnslaget efter det andra har
blifvit försedt med hjul svarfvade med tvenne lutningar och tjockare flänsar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
