Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grundsatsen, att hvarje förare i regelbunden tjänst borde hafva sitt
bestämda lokomotiv, upprätthölls ganska troget under den första generationen,
ehuru man såtillvida modifierade densamma, att vid förfall för den
ordinarie föraren hans ställföreträdare fick öfvertaga lokomotivet, äfvensom att
annat lokomotiv tilldelades föraren, när det af honom innehafda måste
intagas i verkstad för reparation.
Från första hälften af 1890-talet böljade dock ett annat system att
tillämpas, i det att efter hand lokomotivens turer gjordes oberoende af förarnas
och lokomotiven fingo gå i byte mellan de olika förarna. Härigenom kunde
lokomotiven bättre utnyttjas, hvilket var nödvändigt för att kunna tillgodose
trafikens behof af dragkraft, hvilka stegrats hastigare än anskaffningen af
nya lokomotiv kunnat ske.
Under den tid hvarje lokomotiv var tilldeladt en bestämd förare ålåg
det denne att tillsammans med eldaren å lokomotivet utföra mindre
reparations- och underhållsarbeten på personalens och lokomotivets gemensamma
öfverliggningsdag. Till en böljan hörde det äfven till lokomotivpersonalens
skyldighet att elda upp och rengöra lokomotivet, men denna skyldighet
öfverlämnades ganska snart till en annan personal, lokomotivputsarna.
Det låg emellertid i förarens intresse, då han ensam ansvarade för
lokomotivet och endast han använde detsamma, att hålla det i så godt skick som
möjligt, och var det honom därför angeläget ägna stor omsorg åt
lokomotivet. Då lokomotiven gingo i byte, slappades naturligen detta intresse och
enär icke längre någon särskild förare kunde göras ansvarig för hvarje
lokomotivs vård, måste ett annat system användas för utförande af de mindre
reparationer, som voro erforderliga utom de större i verkstad företagna.
Numera begagnas därför den metoden, att i lokomotivstallarna äro anställda
yrkeskunniga arbetare, som utföra underhållsarbetena, och
lokomotivpersonalen är befriad från allt arbete af detta slag. I lokomotivstallarna finnes
en anmärkningsjournal, i hvilken föraren efter slutad tjänstgöring inskrifver
de bristfalligheter, han under resan upptäckt å lokomotivet. Med ledning
af dessa anteckningar utföra ofvannämnda arbetare därefter under
lokomo-tivstallföreståndarens tillsyn behöfliga reparationer. Dessa arbetare hafva
äfven det åliggandet att på vissa bestämda tider utföra undersökningar af
lokomotivens delar, s. k. revisioner, i ändamål att upptäcka möjligen
befintliga fel och därigenom i tid förebygga missöden och däraf härrörande
tågrubbningar å linjen. Bestämmelse om dylika revisioners utförande
utfärdades år 1888. För hvaije lokomotiv föres en s. k. stallrevisionsbok, i
hvilken antecknas tiden, då revisionen utfördes, och hvad densamma
omfattat. De revisioner, som nu äro föreskrifna, benämnas efter tiden, då de
skola utföras, och kallas 2 veckors, 6 veckors och 3 månaders revision.
Lokomotivens putsning och uppeldning verkställas, som förut nämnts,
af särskild personal, lokomotivputsarna. Å de äldre af statens järnvägars
lokomotiv fanns en mängd blanka metallbeslag, som visserligen gjorde
lokomotivets utseende prydligt, men hvilka för att hållas rena och blanka
orsakade mycket arbete. Å nyare lokomotiv hafva sådana beslag i möjli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
