Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VII. LOKOMOTIVBRÄNSLE.
rågan om det ur ena eller andra synpunkten lämpligaste
lokomotivbränslet har under de gångna åren af statens
järnvägars tillvaro nästan oafbrutet stått på dagordningen.
Denna fråga är också af flera skäl synnerligen viktig..
Redan år 1862, då trafiken ännu var jämförelsevis mycket
obetydlig, utgjorde kostnaden för lokomotivbränsle 151,500
kronor, och denna summa har ständigt vuxit ungefär i
samma proportion som trafiken. Under tioårsperioden 1896—1905 uppgick
bränslekostnaden sålunda till i medeltal 4,502,000 kronor pr år, och den
nådde år 1900 på grund af de då rådande höga stenkolspriserna sitt
maximum med 6,261,000 kronor. Det är under sådana förhållanden icke
underligt, att man bemödat sig att reducera denna utgiftspost. Men äfven andra
synpunkter än dé rent ekonomiska hafva gjort sig gällande, när det varit
frågan om lokomotivbränsle. Sträfvandena att använda inhemska bränslen
hafva nämligen i första hand berott på önskvärdheten att inom landet
kunna kvarhålla så mycket som möjligt af de stora summor
lokomotivbränslet betingar. Dessutom har man icke kunnat undgå att inse, att
järnvägarnas beroende af utlandet beträffande en så viktig förbrukningsartikel
som bränsle till lokomotiveldning kan särskildt vid krigstillfalle blifva
synnerligen ödesdigert.
Det första lokomotivbränslet vid statens järnvägar utgjordes af engelsk
koks. Att stenkol icke genast från början kommo till användning berodde
på den uppfattningen, att detta bränsle icke var tillräckligt värmerikt för
den forcerade eldning, som ofta förekommer å lokomotiv. Efter hand gjorde
sig dock en del olägenheter gällande med kokseldningen särskildt
beträffande roststängerna, hvilka ofta måste utbytas på grund af nedsmältning.
Dessutom började man vid denna tid i utlandet allmänt öfvergå till
stenkol för lokomotiveldning. Med anledning häraf inköpte trafikstyrelsen år
1863 ett parti engelska stenkol att försöksvis användas å godstågslokomoliv.
Försöken gingo i början icke riktigt bra, emedan rosterna voro för glesa.
På grund häraf ramlade oförbrända kolstycken ned i asklådan och brände
sönder såväl denna som roststängerna. Äfven från lokomotivpersonalens
sida gjordes svårigheter mot införande af stenkolseldning. Denna ansågs
nämligen besvärligare än kokseldningen, hvarför man helst ville förblifva
vid det gamla. I januari 1864 afgaf emellertid intendenten i Göteborg
rapport till trafikstyrelsen angående eldningsförsöken, i hvilken rapport han
förordade införandet af stenkolseldning å lokomotiven för alla tåg utom
snälltåg. Särskildt framhöll han den stora ekonomiska vinsten med
stenkolseldning, hvilken med då gällande bränslepriser skulle blifva omkring 38
% billigare än eldningen med koks. Med anledning häraf föreskref
trafikstyrelsen år 1864, att stenkol skulle användas såsom lokomotivbränsle för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
