- Project Runeberg -  Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död /
6

(1870) [MARC] Author: Christian Bastholm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att vara till här i verlden, och den ovissheten, om
jag då skall begynna att lefva i en annan verld,
eller om hela mitt väsende skall förgås i grafven.
Denne tanke förskräcker mig, och jag saknar
tillräcklig styrka att kunna fördrifva min oro på
ett sådant sätt, att mitt förstånd också alldeles
tillfredsställes. Ju oftare jag tänker derpå, desto
flera tvifvelsmål födas i min själ. Jag strider emot
dessa tvifvelsmål och beflitar mig att qväfva dem.
Det närvarande lifvet har jag så användt, att jag
har ingen orsak till att tänka på det tillkommande
med förskräckelse; men just detta, att jag önskar
mig odödlighet, gör mig orolig, och det ofta i samma
ögonblick, då jag med mycken strid och arbete har
bragt mitt sinne till någorlunda lugn. I samma
stund jag tycker mig vara temligen öfvertygad om
ett bättre lif efter detta upprinner hos mig den
misstanken, att min inbillade öfvertygelse torde
endast vara ett foster af min önskan; ty jag vet,
huru benägne vi äre att tro och hoppas hvad vi
gerna åstunda. — Ack! huru ofta har jag icke
afundats dagakarlen, bonden och hela den enfaldigare
hopen, hvilken vi s. k. lärde pläga förakta, huru
mången gång har jag icke afundats dem deras lycka
och lugn, som ej störas af några uppstigande
tvifvelsmål? Äro de i nöd och fattigdom, så trösta
de sig med hoppet om himmelens oförgängliga
skatter, som hvarken rost och mal kan förtära ej
heller tjufvar bortstjäla; blifva de förföljde och
föraktade, så uppresa de sig ur stoftet igenom
åtanken på den sköna ärones krona, som i evigheten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:50:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sjalens/0008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free