Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många foglar sig deras grannars unga afföda, då de se
att denna förlorat föräldrarne. Man har sett huru en
kärrmes icke blott gaf föda åt ungarne till en finkmes,
utan äfven åtföljde dem, då de tillväxt, varnade dem,
då någon fara var förhanden, samt helt och hållet
behandlade dem såsom egna barn; huru en sädesärla
bar mat till späda rödstjertar, huru en svala, hvilkens
bo förstördes just då hon skulle lägga ägg, emottog
hjelp af 10 till 12 svalor från grannskapet, hvilka
biträdde henne att bygga ett nytt bo, som också blef
färdigt på halfannan dag, men hvilket hade fordrat
10 till 12 dagar, om endast ett par svalor byggt derpå.
En gråsparf, som icke kunde utkrypa ur det tillstängda
boet, matades ända till vintertiden af de omtänksamma
gamla gråsparfvarne; en sädesärla qvarstannade vid
ett dylikt tillfälle hos en gök, som hon utkläckt och
hvilken hon matade, under det att hon sjelf led
hunger, och då hon för hans skull icke flög derifrån,
uppoffrade hon för honom sitt eget lif. Matningens
modersdrift hade öfvervunnit den eljest så starka
flyttningsdriften och uppehållelsedriften.
Rörande är att se en höna, som har utkläckt unga
ankor och nu på en gång ser sina förmenta barn
skynda till vattnet, hvilket hon sjelf fruktar.
Skrockande och orolig löper hon upp och ned på stranden,
rådlös huru hon skall kunna rädda de obetänksamma
små ur faran. Nöden gör henne då stundom
uppfinningsrik och moderskärleken drifver henne till ett
vågstycke, sådant som engelsmannen Cesar Otway
berättar (i sin skrift om husdjurens förstånd), och
hvilket i sin art var verkligen genialiskt. I en qvarn
vid Clonnell, hvilkens bevingade invånare bestodo
endast af en gås och en höna, lade man under den
sednare åtskilliga ankägg, hvilka blefvo utkläckta på
behörig tid. Så snart ankungarne kommo ut på fria
fältet, förde deras instinkt dem till vattnet, och
deröfver förorsakades hönan mycket bekymmer. Hastigt
kom hennes väninna gåsen framseglande, och efter ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
