- Project Runeberg -  Blickar i djurens själslif. /
35

(1868) [MARC] Author: August Wilhelm Grube
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin älskade egarinna; men det var för sent. Bäfvern
yttrade visserligen mycken glädje; men dog snart,
såsom man uttryckte sig, »af brustet hjerta».

Liksom hos många menniskor, hvilkas synkrets
och verksamhet utåt är inskränkt, en så mycket
innerligare känsla visar sig verksam, så yttra foglarne,
t. ex. domherren, hvilken alldeles icke är berömd för
sitt förstånd, äfven stundom en ömhet och innerlighet
i deras känslolif, som öfverraska oss. Ett ungt
fruntimmer hade tämt en domherre så mycket, att den
beständigt emottog sin föda ur hennes hand och sedan
af sig sjelf återvände till buren. Också hade den
fullkomlig frihet att flyga omkring i rummet, flög ofta
till sin egarinna, att emottaga smekningar och, om de
icke straxt tilldelades, att bedja om dem. En
eftermiddag kunde fruntimret, som var öfverhopadt af
göromål, alldeles icke sysselsätta sig med sin älskling;
ja, då hon stördes genom hans oro och förnyade
flygande till henne, måste hon slutligen instänga honom
i buren. Den eljest så lugna fogeln försattes
derigenom i den största uppretning, han var olycklig öfver
det frånskilda tillstånd, hvari han befann sig; och då
hans egarinna dessutom hängde en duk öfver buren,
bad och bönföll han med bedröfvad stämma om frihet
och kärlek, hvilka hon denna gång icke kunde skänka
honom. Då blef han hastigt stilla, indrog hufvudet,
uppreste fjädrarne och dog af sorg.

Det var visserligen endast en domherre, som icke
kunde »abstrahera», icke förklara för sig orsaken att
han för ögonblicket blef försummad; men att han hade
så innerligt fästat sig vid sin egarinna, att umgänget
med henne var honom kärare än allt annat, att han
kunde på det smärtsammaste känna denna nedsättning
och dö derigenom att vanliga smekningar nekades
honom; detta förutsätter en fint strängad psyche, ett så
fint organiseradt känslolif, att det vore ett brott emot
Guds herrliga skapelse att helt och hållet vilja
betrakta djuren såsom blotta maskiner.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:50:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sjalslif/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free