Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjelfkulturens nödvändighet och inflytande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man kan enskilt ganska högt värdera en menniska i det
ena afseendet, utan att förmå högt skatta, än mindre gifva den
någon grad af hyllning i det andra: ett fall som oftast inträffar
emellan vänner och makar. Såsom enskilta menniskor måste vi
också dö, och sjelfva ekot af vårt hjertas harmoniska toner
aftyna med dem, i hvilkas bröst de funnit sympati; men såsom
deltagande och medverkande i mensklighetens stora intressen
upptecknas vår tillvarelse af historien, uti hvilken vi fortlefva såsom
värdiga eller ovärdiga medlemmar af vårt slägte. Detta är den
verldsliga odödlighet, som är menniskan beskärd, ifall hon kan
förvärfva den. Hon begråtes såsom en god enskilt person; men
hon saknas såsom en utmärkt offentlig.
Det är således för dessa båda egenskaper, våra själsanlag
genom uppfostran och sjelfkultur skola utvecklas. Hvarje
menniska skall danas till ett enskilt (inre) och ett offentligt (yttre)
lif. För att harmoniskt kunna utveckla de moraliska och
intellektuella konsterna måste hön känna de enkla lagarna för
själslifvet och inse, att utan bekantskapen med sitt inre väsende och
dess elementer blifva alla bemödanden fruktlösa.
Vi måste således i första rummet taga i betraktande att
våra själsegenskaper äro af två väsendtligen olika slag: de i
allmänhet så kallade intellektuella (innefattande hela vår tänkande
varelse) och de egentligen instinktiva.
De förra äro af den natur att, då de alla äro fullt
utvecklade, ensamma förstå att vägleda oss i lifvet. Man hör,
enligt Kant, kunna vara moralisk äfven af rent förnuft.
Den andra klassen af själsförmögenheter tyckes vara
menniskan förlänad endast såsom bihang till de förra; för att,
när förnuftet, genom dess vanliga otillräcklighet, sviker oss,
gifva riktning och kraft åt detsamma.
Menniskorna äro derföre moraliska, egennyttiga och
äregiriga antingen af förnuft eller instinkt, och man har merändels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
