Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Sektrörelsen i Volgatrakterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lighet att räkna, biel jag upphöjd till bokhållare på furst B:s
egendom. — Denne furste var en mycket nedrig person:
lättsinnig, slösaktig och tyrannisk ruinerade han mushikerna utan
barmhertighet. Såsom bokhållare lefde jag bättre än de öfriga
mushikerna och hade ingenting att klaga öfver, dä en olycka
plötsligt drabbade mig. Jag älskade starostens dottor Praskovia,
och hon älskade mig tillbaka. Vår ömsesidiga kärlek var så
stark, att vi ej kunde lefva utan hvarandra. — Det var en
förträfflig flicka — vacker, stolt, karaktersfast. Alla gossar
slogo för henne, men hon bevärdigade dem icke ens med en
blick, hon var nådig endast mot mig. Vi började redan tala
om giftermål, då, till vår olycka, vår egare, prinsen, anlände.
Den unga flickan behagade honom ofantligt — han ville
ega henne.
En dag grepo tvenne af furstens tjenare Paracha (hennes
smeknamn) på gatan och förde henne med våld till fursten. —
Den unga flickan sökte slita sig lös, bad om nåd, gret, ropade
om förbarmande — intet hjelpte. Man instängde Paracha i
furstens bostad, och jag vet ej, hvad som der tilldrog sig.
Alt hvad jag vet, är att jag ej kunde uthärda denna
förolämpning; jag förbannade böndernas lif, och en mörk natt
satte jag eld på furstens bostad oeh flydde till skogen.
Jag vandrade från skog till skog, från guvernement till
guvernement oeh kände ingen hvila hvarken natt eller dag,
likasom Kain som hade dödat sin broder Abel. Jag ryckte
till och darrade som ett löf vid hvarje buller, som hördes i
skogen, fruktande att de skulle komma och häkta mig oeh
kasta mig i fängelse. Det kunde hända mig, att jag på kvällen
kom till en ixba oeh tittade in genom fönstret. Alla sutto
omkring luichina (en brinnande vedsticka på ett träställ midt
i rummet), husfadren flätade lapti (bastskor), dottern sydde,
barnen byggde hus af träbitar; det var tarfligt, men de voro
alla varma, hade ett förnöjdt utseende och fruktade ingen. —
Och jag — jag var ensam, öfvergifven oeh hade ej något att
luta mitt hufvud till!
Slutligen träffade jag i skogen en anakoret. En afton
efter solnedgången såg jag en gammal man med snöhvitt hår
komma ut ur ett slags björnide, betäckt med buskage; han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
