Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Den ortodoxa kyrkan och den nyare sektrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
evangeliska betydelse bär sannerligen ej skulden härför.
Kristendomen är-, enligt dess grundläggares idé, en ovilkorligt fri öfvertygelse
0111 den kristna lärans sanning, fri frän allt tvang — ieke blott tvång
från en yttre makts sida utan äfven från inre våld mot tanke eller
samvete. »I skolen förstå sanningen, oeh sanningen skall göra eder
fria.» Detta är enligt Kristi Jesu lära kristendomens grundval,
dess kardinalprincip. Att förstå och erhålla en lifserfarenhet af den
evangeliska lärans sanning, detta är att vara en Kristi Jesu lärjunge
d. ä. en kristen i ordets verkliga mening. Att detta verkligen
förhåller sig så, det har han, kristendomens grundläggare, på ett för
livar och en tydligt sätt ådagalagt. Hans lära om köttet oeh anden
kunde många af hans lärjungar ej fatta; oeh emedan de ej hadc
begrundat och fattat den, lemnade de mästaren för alltid. Il vad gjorde
då mästaren? Utslungade han öfver dem förbannelsens åskor, använde
han något våldsmedel, såsom menniskorna i allmänhet göra, för att
tvinga dem som en gång slutit sig till hans lärjungars leder att
aldrig lemna honom? Visst icke. Alldeles tvärt om. Han vände sig
till de tolf, som ännu voro kvar, och sade till dem: »Icke viljen
också 1 gå bort?» D. v. s., om I icke ären fullkomligt öfvertygade,
kunnen I fritt lemna mig. På detta sätt handlar sanningen, och den
kan icke handla annorlunda, emedan den minsta handling af våld
ovilkorligen måste leda till fariseism, d. v. s. lögn under sanningens
täckmantel. Antag, att de som lemnat Kristus skulle med våld eller
yttre fördelar ånyo hafva tvingats in i de kristnas leder, livad skulle
de hafva bragt öfver hans verk på jorden annat än skada genom sin
fariseism? Några få sanna kristusefterföljare voro kvar af den stora
mängden kristendomsbekännare, men det var ‘just dessa få som
på-nyttfödde judendomens och hedendomens murkna och förfallna verld.
JDet är också lätt förklarligt, hvarför den som är öfvertygad om
sanningen icke tvekar att bekänna den, icke förråder den för alt i
verldcn utan följer den genom alla marter och plågor, ja, in i sjclfva
döden.
Men om det förhåller sig så — och det gör det verkligen och
otvifvelaktigt —, hur har då inom de till namnet kristna samfunden
kristendomens grundläggares kardinalgrundsats kunnat blifva så
förvrängd? Detta har mänskligheten det bysantiska väldet att tacka för,
ty det var under detsamma som kristendomen helt och hållet
förvandlades till fariseism med dess fanatiska dogmatism, med dess nit för
ritualistiska former — till en moraliskt rutten i stället för en
sedligt uppbyggande makt, som den dock förvisso borde vara enligt dess
grundläggares idé, och som den äfven varit under de trenne första
århundradena af dess tillvaro. Huru oeh när skedde denna
förvandling och för hvilket ändamål?
Den skedde under den tid — så entusiastiskt skildrad af våra
historiei, hvilka beskrifvit, ieke kristendomen sådan den uttryckte sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
