Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX. Bland Stundister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der var ett missväxtår, dertill en sträng vinter och hungersnöd.
Dralas familj var i stor nöd: de hade inga förtjenster, men många
munnar. Vår Ivan försökte att hålla modet uppe, utstod hunger och
köld, uthärdade förebråelser och trakasserier från familjens sida; men
i längden öfversteg det hans krafter: han försvann.
I två år hörde man intet från honom, på det tredje året kom
han sjelf till byn. Man kunde svårligen tro, att det var samme Ivan.
I stället för en tarflig bonddrägt var han klädd i jacka; i en af
fickorna hade han en näsduk; i stället för bastskor hade han
präktiga svarta stöflar, som t. o. m. knarrade. Korteligen, hela hans
utseende var hyggligt, ordentligt och aktningsbjudande. Jag vill i
korthet berätta, hvad som hade skett med honom.
Ivan Drala hade händelsevis kommit till en tysk koloni, belägen
60 verst från deras by och hufvudsakligen bebodd af baptister. I
denna koloni tog han tjenst som boskapsherde på ganska fördelaktiga
vilkor. Der erfor han för första gången hvad det vill säga att
behandlas som en människa. Här fick han göra bekantskap med
stundismen och blef döpt af en bonde, hvilken i sällskap med många
bönder från olika trakter kom till denna by på en konferens. Ni
tror kanhända, att det var lätt för stundisterna att omvända Ivan.
Långt derifrån! Det är sannt, att han icke talade mycket utan satt
med ögonen riktade nedåt och lyssnade. Men deremot hände det
ibland, att han gjorde någon fråga, som öfverraskade predikanten och
gjorde honom förlägen. Om det erhållna svaret icke tillfredsstälde
honom, vände han sig till någon annan för att erhålla förklaring.
Slutligen, då han ej mer hade några frågor att göra — predikanten
visste ännu ej, huru långt han hade avancerat — kom han och sade:
»Bröder, förlåten mig!....»
För någon tid sedan flyttade en af stundisterna från byn N. till
provinsen Kuban. Han öfverlemnade på brödernas tillrådan sin gård
och sina jordlappar åt Ivan att få bruka den för egen räkning gratis,
och denne kom nu för att hemta sin familj.
Jag måste säga, att stundisterna i början ej voro glada åt sin
nye anhängare. Han tycktes dem vara en likgiltig person; på
sammankomsterna teg han alltid envist. Hans ansigte uttryckte aldrig
tillfredsställelse, hänförelse, andlig fröjd eller extas. Äfven nu
tiger Ivan nästan alltid på sammankomsterna; men hvad hans
hjerta känner, — derom kunna endast de tårar, som i mängd
falla ur hans ögon nedför hans icke vackra koppärriga ansigte, vitna.
Men de voro icke tårar af sorg, knot eller olycka; de voro tårar af
innerlig rörelse, glädje och lycksalighet.... Jag kan icke säga, i
hvilken hänförelse Ivan bragte hela församlingen, då han stundom afbröt
tystnaden och tre toner högre än alla andra uppstämde en andlig sång
med sin klara, fylliga och ännu friska tenor; men detta hände icke ofta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
