Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI. Bönderna och deras vårdare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kuiulc föras från stället. Kapger fordrade äfven pengar af en gammal
blind tiggare, och då denne förklarade, att han ej hade nagra, slog
han honom i ansigtet och hotade att prygla honom, men den gamle
gick ut i hyn och »för Kristi skull» tiggde ihop 10 ruhek —
Soldaterna huserade likaledes som röfvare, något som var mindre att undra pa.
En soldat, som kom midt i natten till en honde för att liemta honom
till polisstationen, slog, medan bonden klädde sig, hans hustru, som
var luifvande, på ryggen så våldsamt med en hästpiska, att hon
svimmade ocli följande dag fick missfall.
På detta sätt indref Kapker hela summan på tva dygn, hvilken
sändes till guvernören. Trupperna drogo sig tillbaka, general
Lasli-karev återvände till Petersburg och rapporterade för tsaren, att
ordningen var återstäld i Logoshino, samt att upproret kufvats utan
användande af skjutvapen eller något våld, tack vare ispravniken Kapgers
mod och skicklighet, hvilken lyckats öfvertala pöbeln att godvilligt
underkasta sig sin godsherres rättmätiga anspråk! General Loshkarcv
belönades af kejsaren med särskild tacksamhetsbetygelse, under det
Kapger dekorerades med en af de högsta militärordnar.1
Sedan ofvanstående skrefs, hafva vi erhållit följande
skildringar från Ryssland, h vilka ii ro egnad e att ytterligare sprida
ljus öfver ställningen bland bönderna och det sätt, hvarpå de
behandlas af regeringen:
Ur en sorglig dagbok. — Snöstormen rasar, tjuter obarmhertigt.
Om man kommer ut på gatan, blir man betäckt från topp till tå med
fuktig, genomträngande snö ocli bränd i ansigtet af en kall, skarp
stormil. Då man sitter i ett varmt rum, tänker man ofrivilligt med
vemod och en halft medveten samvetsförebråelse pa resande, som
öf-verraskats af ett dylikt oväder. Jag vet ieke, om det då är bättre
för den som färdas till häst eller den som färdas till fots. En
fotvandrare löper fara att tröttna och begrafvas i de hopade snömassorna,
den som färdas till häst är i fara att förgas tillika med sin dragare.
Men för oss, som vistas och verka i en hungersnödstrakt, är det en
hvilodag. Inga hjclpsökande trängas framför dörren, och vi kunna
tillbringa några timmar för oss sjelfva, öfverlemna oss åt våra tankar,
sysselsätta oss med nagra hushallsgöromal, kasta en allmän blick öfver
det förflutna arbetet, uppgöra planer för kommande arbete, ordna
mängden af de intryck vi erhållit. Jag vill begagna mig af tillfället
för att anteckna något af livad jag genomlefvat för någon tid sedan.
. . . En underbar vinterafton. Det är öfver 20° (1\.) kallt; solen är
undanskymd. Genom den gråa himlen synes endast en röd remna
vid solnedgången. En frostdimma, som omsluter närmaste och a fl ägs na re
kullar likasom med ett skärt flor, uppfyller luften.
Jag går ut på Dons strand. Pa den branta stranden midt emot
l) Se Poriadok, 1881, N:r 830—340.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
