Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Hvad är att göra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, låt oss i stället hafva en konsultation», svarade K. »Vi
äro ju kvacksalvare, som dagligen arbeta bredvid de legitimerade
samhällsdoktorerna. Låt oss nu hafva en kvacksalvare-konsultation!»
»Bien, allons!» instämde doktorn, i det han afbröt en
folkmelodi, som han gnolade på, och började dricka ett nytt glas té.
»Vi utgå från den satsen», började K., »hvilken åtminstone för
mig har axiomatisk giltighet, att det tillhör hvarje människa att tänka
och handla i öfverensstämmelse med sitt väsens daning, tillfredsställa
sin kropps och sin själs verkliga behof och befordra sin sunda
utveckling». »Ursäkta, att jag genast afbryter dig med en invändning
mot ditt axiom», inföll jag. »Du vet, att professor Metcherkajeff, i
sin kritik i ’Vestnik Europi’ af grefve Tolstoy och hans lifsåskådning,
förnekar denna sats, påpekande, att människan har lemningar efter
organ, som under hennes utvecklingsprocess dött bort och utplånats.
Alltså, påstår professor M., kan man ej draga den slutsatsen, att ett
organs förefintlighet med nödvändighet innebär pligten att bruka och
utveckla detsamma. Hvad säger du härom?»
»Ett organs utplånande på detta sätt», svarar K., »kräfver tusentals
år. Endast i den händelse att bruket af ett organ ersättes med
bruket af ett annat, inträffar det förras bortdöende. Det låter
visserligen tänka sig, att en del af människoslägtet, om den nuvarande
kulturutvecklingen skall fortfara oafbrutet i några årtusenden, kommer
att mista både armar och ben». — »Ja», inföll doktorn skämtande,
»vår välfödde vän grosshandlar P:s afkomlingar komma då att ta sig
ut som pumpor uppburna af tandpetare, professor M:s som bofister,
och våra damer, tillhörande le beau monde, komma slutligen, sedan
de några århundraden sett ut som getingar, att gå af på midten ...»
»Jag tror likväl», fortfor K., »att det kommer att dröja, innan
utvecklingen hinner till denna punkt. Sjelfva professor M. och hans
meningsfränder tyckas medgifva, att människan för att lefva ett sundt
lif behöfver anstränga ej blott hjernan utan äfven händer och fötter.
Detta bevisas bl. a. deraf, att de så varmt förorda den institution,
som kallas gymnastik, hvilken skall ersätta det naturliga arbetet med
konstlade kroppsöfningar.
I våra dagar är det bland förnämt folk stordåd att kunna
handtera järnkäglor med lätthet och finess; att ådagalägga utomordentlig
skicklighet i att klättra, hoppa och löpa utan annat ändamål än att
vara den främste; och om dessa stordåd telegraferas det jorden rundt,
skrifves långa tidningsartiklar, utgifvas böcker och stiftas dyrbara
inrättningar, under det våra medmänniskor, som behöfva vår hjelp i
kampen för tillvaron, lämnas åt sig sjelfva.
Jag vidhåller alltså mitt påstående», fortsatte K., sedan han
besvarat några invändningar, som doktorn gjort, »att det tillhör
människan att lefva och verka i öfverensstämmelse med sin natur: att
förskaffa sig medel till kroppens uppehälle, skydda den mot skadliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
