Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Ödets växlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 227 -
19. ÖDETS VÄXLINGAR.
Jag tror, att det är rätt bra, att vi sluppit så pass
ifrån saken.
- Det håller jag med om, Jack, men jag tror
även det vore ganska bra, om vi vore härifrån, ty
vinden blåser tvärt igenom mig.
De vandrade omkring trettio meter fram över
bergtoppen och gingo därefter utför, och nu
förändrade sig luften plötsligt. Sedan de gått längre
inåt landet, kommo de till en stor landsväg, som
tycktes gå långs kusten och varpå de slogo in, ty,
anmärkte Jack, en landsväg måste väl leda till
något ställe. Efter en kvarts vandring varseblevo de
de vita murarna av några hus.
- Kom nu ihåg, Jack, att icke visa era pengar;
tag blott fram en piaster och säg, att ni ej har mera,
eller lova att betala, när vi komma till Palermo.
Och vill man icke tro oss eller giva oss något, så få
vi hjälpa oss bäst vi kunna.
- Vad de fördömda hundarna skälla! Jag
tänker, vi skola nog reda oss; vi se icke ut som folk,
som det lönade mödan att plundra, och vi ha ju våra
pistoler att försvara oss med, om vi skulle bli
angripna. Ni kan vara övertygad om, att jag icke
skall visa mitt guld. Tag nu ni den ena pistolen,
Ned, och hälften av guldmynten; de ligga alla i
min högra ficka, piasterna ligga i den vänstra. Tag
också hälften av dem. Vi ha tillräckligt med silver,
till dess vi uppnått en säker ort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
