Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Ödets växlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 232 -
Gascon. Allt efter som de kommo närmare, tilltogo
ropen; de gingo in i förstugan, störtade in i rummet,
varifrån skriken hördes, och sågo en ålderstigen herre
försvara sig mot två unga män, som återhöllos av
en äldre och en yngre dam. Jack och Gascon hade
bägge framdragit sina pistoler, och den gamle herrn,
som försvarade sig mot övermakten, föll till golvet i
samma stund, de instörtade i rummet. De två unga
männen höllo på att lösslita sig från fruntimren då
Jack fattade den ene i kragen och fasthöll honom,
siktande med sin pistol mot hans öra, medan Gascon
gjorde på samma sätt mot den andre. De två
da-merna flögo bort till den gamle herrn och reste upp
honom, under det att de två mördarna, som höllos,
liksom en hund håller ett svin vid örat, skälvande
av skräck sänkte spetsen av sina värjor och
betraktade kadetterna och pistolerna vid sina öron med lika
misshag. Den gamle herrn och damerna tycktes lika
förvånade över den oväntade hjälpen. Några
ögonblick tego alla.
- Ned, sade slutligen Jack, säg till de där
slyng-larna, att de kasta bort sina värjor, annars skjuta vi.
Gascon framställde befallningen på italienska, och
de kastade bort värjorna. Kadetterna bemäktigade
sig dem och gåvo de unga herrarna deras frihet.
Slutligen bröt den gamle herrn tystnaden.
- Det tyckes vara en himmelens skickelse,
sig-nori, som hindrat detta skändliga mordförsök. Jag
vet ej, vilka ni äro, som så i rätta ögonblicket
kommit till min hjälp, men på samma gång jag tackar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
