Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 29. Vari vår hjälte ser litet mer av tjänsten och använder sin stridslust bättre än att slåss med don Silvio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 384 -
ryssens alla tre master gått över bord, och
kommendörkapten Wilson lät nu ena vakten reparera de
skador å fregatten, vilka voro av mesta betydenhet,
under det andra vakten vid babordskanonerna å
batteriet fortsatte att beskjuta fienden, som blott
besvarade elden ur fyra kanoner, två på vartdera
däcket, de enda, vilka kunde nå Aurora; efter en stund
tystnade även dessa, antingen därför, att serviserna
lämnat dem, eller därför, att de blivit demonterade.
Då man på Aurora märkte, att motståndarens eld
upphörde, avbröt man även sin, och då Jöllen ännu
var oskadad, befalldes andre löjtnanten att däri rö
längs sidan av fregatten för att förvissa sig om,
huruvida den strukit flagg.
Månens klara strålar försilvrade det svagt krusade
vattnet, då båten satte av, och kommendörkapten
Wilson jämte dem av hans officerare, som ännu voro
osårade, lutade sig ut över Auroras mörka sidor.
Plötsligt avbröts nattens stillhet, av ett tungt
plaskande från den ryska fregattens bog, tre
kabellängder ifrån dem.
- Vad var det? utropade chefen. Hon ankrar,
tror jag. Mr Jones, kasta lodet och se efter, vad
djup vi hava.
Mr Jones hade för länge sedan blivit nedburen,
träffad genom livet av en kanonkula, men en matros
sprang ut i roste, kastade lodet och rapporterade sju
famnars djup.
- Hon tänker säkert giva oss ännu mer att göra,
yttrade kommendörkapten Wilson. Denna förmodan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
