Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 31. En belägring, där de belägrade stiga allt högre för varje nederlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ 408 -
Don Silvios raseri över motståndarnas
hårdnackade försvar och deras tillflyktsorts säkerhet kan ej
beskrivas. Då det var omöjligt att komma upp till
dem, beslöt han att sätta eld på rummet och
kväva dem, eftersom han ej kunde göra någonting
annat Han gav nödiga befallningar till sitt folk, som
störtade ned efter halm, men under det han gjorde
detta, var han oförsiktig nog att gå under luckan, och
Mesty, som medtagit två, tre stora stenar, kastade en
av dessa ned på huvudet på don Silvio, som genast
föll. Han fördes undan, men hans befallning
verkställdes icke desto mindre; rummet fylldes med halm
och hö, som man antände. Verkningarna uteblevo
icke länge; luckan stängdes, men hettan och röken
trängde igenom; efter en stund antändes även
golvbjälkarna och plankorna, och deras ställning var
förskräcklig. En liten lucka i taket på ena sidan av
huset öppnades och skaffade dem en tillfällig
lättnad; men nu brunno och brakade bjälkarna, och
röken framträngde i tjocka moln. Lyckligtvis hade
man blott stuckit eld på ett av de fyra rummen
under vinden, varför de kunde draga sig undan till en
tryggare plats. Huset var betäckt med tunga
skifferstenar av flera kilograms vikt, och oaktat flera
upprepade försök var det dem omöjligt att bortflytta
en av dessa för att få luft. Donna Rebiera sjönk
tillintetgjord i sin makes armar och Agnese i vår
hjältes, som, ehuru insvept i rök, gång på gång
kysste henne, och hon, den stackars flickan, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
