Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år’t, å siste gången i Göteborg, den glömmer ja’
allri’.”
”Se så, tös, sitt inte å snacka om dä där”,
inföll gumman Elin och nynde åt dottren... ”Dä
ä ju inte sagdt, att han vill ha dej länger.”
”Hva? ... Ja’ har fått dä bli var”, [1]
mumlade denna halfhögt, men tilläde derpå högt: ”Hör
du, Gunnil, hva ä dä för grannlåtsgrejer, som
Ingri talar om, att Erik har skickat hem?”
”Jo, du må tro, dä ä någe’ till rart! Han
kom öfver henne på en ”aktion” in i Norge...
Se här, ska I få se!” Med dessa ord gick hon till
ett skåp, ur hvilket hon framtog en dyrbar
silfverkanna, med drifvet arbete å locket,
föreställande de vise männens tillbedjan af barnet i
krubban.
”Nej, allri’ såg ja’ på maken! ... Dä va dä
grannaste ja’ nånsin sett! .. . Hur har han
kommit öfver den?... Hur mycke’ har han gett för
henne?” surrade det omkring Gunhild.
”Hvem ska ja’ svara först?” frågade denna,
småleende, och lyfte kannan öfver hufvudet för
att alla skulle få se den... ”Hva ho’ kostar...
ja, dä vet ja’ inte, men ja’ har visat henne för
pastorn, å han sa’, att hon ä värd ett par
båtlaster, då di ä som allra bäst.”
”Dä ä, minsann, inte många fiskare, som har
e’ sånn sölfverkanna”, menade en.
”Han ä ju rik som ett troll”, sade en annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
