Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgöra gradmätarne på välmågan i
allmogehemmet, och deltaga i de andras beundran.
”Ja’; ä dä inte bra grannt. Men dä va
fasli’t hva ho skryter och blär [1] mä allt, ho, som
annars ä så försynter å sej... Hur kommer dä
sej?” frågade slutligen Ingrid.
”Begriper du inte dä? Dä ä för till å visa
mej allt rart ja’ finge, om ja’ ville bli svägerska
hennes... Men ser du, den gången har ho
”ägnat sina bäcker” för inte”, slutade Klara med
blixtrande ögon och en knyck på nacken.
Solen sjönk allt djupare i hafvet utanför
Wallerö. Det var midsommarafton, och här och
der på klipporna syntes större och mindre
grupper af menniskor, hvilka kommit ut för att se
eldarne. De flesta sågo spejande inåt Orust, ty
derifrån skulle man få se flertalet af dessa,
under det att andra, som tröttnat att se inåt
fastlandet, sutto och sågo på solstrimman längst bort
vid synranden, hvilken blef allt smalare, tills hon
alldeles sjönk ner i vågorna, på hvilka ett rödt
sken, som dock snart öfvergick i violett, för ett
ögonblick dallrade. Men äfven detta försvann
efter hand, och den stora vattenöknen låg der,
mörk och dyster. En timme eller så förgick nu,
hvarunder sommarnattens dunkel allt mer
utbredde sig öfver nejden. Nu var stunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
