Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men för tändandet af eldarne, och snart syntes en
och annan sådan bland de gråa bergen in på Orust.
Antalet af dessa ökades emellertid så småningom:
eld syntes intill eld, tills det slutligen såg ut
som om hela kusten stått i låga. Närmast eldarne
lyste bergen rödgula; längre bort blefvo de
ljusgula, tills deras naturliga gråa färg åter tog
öfverhand, och de förlorade sig i nattdunklet.
På Herrmanö-hufvud, sydligaste udden af
denna ö, hade en större folkskara samlat sig. Det
var walleröborna, som uppsökt denna plats, den
högsta i grannskapet, från hvilken de hade en fri
utsigt öfver nejden. Zenobia, [1] Eriks båt, hade
återkommit aftonen förut på en liten titt till
hemmet, och dennes besättning var mangrant
der. Göran och Gösta hade jemte de andra af
denna sökt upp hvar och en sina bekanta; Erik
hade slagit sig ner hos systren och några af
hennes vänner. Klara och hennes mor, som
kommit något senare, hade, till att börja med, styrt
kurs på Gunhild, som satt något högre, hvarför
de först fingo ögonen på henne, men då Klara
fick se Erik, hade hon ryckt modren i kjorteln,
och de hade vändt sig åt annat håll. Gunhild,
som emellertid märkt manövern, ropade
skrattande: "Hva ä dä för någe? ... Ska I inte
komma hit å tacka för sist? ... Kom, kom ska I få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
