Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höra någe’ om Håkans norska fästemö... Klara,
du! ... Du behöfver inte vara rädd för Erik, ty
han vill inte ha dej längre ... Nu har han friat
till e’ jänta inne i Norge, som inte ä’ så grätten
å sej... Hva nu då? ... Kommer du inte? Du ska
väl tacka för sist ändå!"
Klara och hennes mor närmade sig således
platsen, der Gunhild med sitt sällskap slagit sig
ned, den förra långsamt och motsträfvigt.
Slutligen voro de dock framme... Mor och dotter
togo Gunhild i hand och tackade för sist;
handskakningen gick derefter öfver lag, och de
nykomna togo plats.
”Jo, vet I hva! Håkan skulle nog till å gifta
sej, som vi språka om härom sistens, men så
hade dä vuret någon frå’ Käringö eller Wallerö
som sqvallrat om, hur ”pent” han har’t hemma
hos sej. Då ble’ jänta rädd å ga’ honom slut...
Å rätt gjorde ho i dä.”
De kringsittande drogo vid sista orden på
munnen; de visste nog, hvarför Gunhild tyckte,
att det var ”rätt”, och någon yttrade spydigt:
”Då gjorde väl våra hustrur å fästemör också
rätt, om di gåfve oss på båten, för inte stort
bättre än Håkan har många utå oss.”
Gunhild rodnade lätt men svarade intet utan
såg bortåt orustlandet. För ett ögonblick blef
det tyst bland de församlade, man hörde endast,
huru några af flickorna tisslade sins emellan, och
hur Gunhilds och Håkans namn då och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
