Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för hvarje vårtecken lossades en af de bojor, som
höllo honom qvar, och den vanliga längtan att
komma ut på hafvet och till den vanliga
sysselsättningen började åter att få makt med
honom. Äfven hos honom yttrade denna sig i en viss
oro: han kunde omöjligen hålla sig stilla på ett
ställe utan gick väl tio gånger på dagen ned till
båten för att känna, om solen förmått verka
något på tjärbeläggningen; derifrån bar det af till
sjöbodarne, der han tillsåg hvad som kunde
fattas i utrustningen. Inne visade han dock största
oron: slog i dörrarne och kastade hvad som kom
i hans väg till höger och venster, högg och
snäste omkring sig, tills slutligen Klara emot vanan
fann sig föranlåten till ett slags opposition,
hvilken bestod deri, att hon plockade undan några
småsaker, hvilka hon var räddast om och som
minst passade till projektiler. En dag hade ett
sådant raptus kommit på honom.
”Hva gör du så för?” frågade hon med så
pass lugn, som var henne möjligt.
”Får inte ja’ slå sönder hva ja’ vill, kanske?
Ä dä inte mitt kanske? ... Hva sa? ... Hva hade
du, då du kom hit? Inte så mycke’ som så!”
skrek han med en uttrycksfull åtbörd... ”Ja’ gör
så, om ja’ vill, å så, om ja’ vill”, och strök med
dessa ord några porslinssaker i golfvet.
I detsamma lemnade hustrun rummet, men
hon hade ej väl tillslutit dörren, innan sinnet föll
på Erik. Bredbent och skamsen, stod han först
och såg på de kringspridda bitarne, men började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
