Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
agget skulle ge sig luft. Han var emellertid klok
nog att ej förråda något sådant, utan låtsade i
stället, som han blott tog parti för matmodren,
ty om henne tålde han aldrig, att man sade så
mycket som ett halft förklenande ord. Sedan
hon kommit i huset, hade nämligen hans lott
blifvit vida drägligare än under hans uppväxttid.
I sina spädare år, upptagen och omhuldad af
Eriks far, hade han under årens lopp visserligen
allt mer kommit att anses som tillhörande
familjen, hvilket dock ej hindrade, att han alltid fått
”taga i tyngsta änden” och göra det ingen annan
ville ta i tu med. Sedan Erik blifvit gift hade,
som sagdt, hans lott blifvit mindre hård, och
detta gömde Gösta i tacksamt minne, och han
stälde sig alltid obetingadt på Klaras sida vid de
tillfällen, då hon tadlades för sitt sätt mot
mannen, hvilket var långt ifrån som det skulle. Han
hade sålunda två anledningar att slåss, och
slängarne blefvo så mycket tyngre. De andre hade
också litet hvar ”en gås oplockad” med Håkan,
och för det lifliga, lätt antändliga folklynnet
behöfdes, på denna tid isynnerhet, ej mer än att
man fick se ett slagsmål, förrän man sjelf
blandade sig i leken, och så äfven bär.
I första ögonblicket hade Håkan ”släpt både
bänder och fotter”; han blott gapade och tog
emot, men van att, i sådana fall åtminstone,
betala sina skulder, började han snart ”ge sju för
tu”. Härunder kom han dock att i misshugg ge
än den ene, än den andre ett slag; smärtan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
