Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin på Måseskär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänja sej vid sjön, derför har ja’ tänkt å ta’n mä
i morr’on.”
”O, du min Skapare! ... Dä kan väl aldri’
vara di mening å ta’ mä pojkekräket än! Han ä
ju allt för klener.”
”Hör du, Elin, när hörde du, att ja’ sa något,
som ja’ inte har mening mä?”
”Dä sker inte, säjer ja’!” skrek modren och
ryckte gossen till sig, liksom om hon velat
försvara honom.
”Hva säjer du? Sker dä inte? Dä ska vi
bli två om. Hör du Ville du? Vill du inte följa
mä mej å morbror på makrillfiske?”
Gossen svarade intet utan stack fibgrarne i
munnen och hängde hufvudet, men i ögonen låg
ett visst kis, då han kastade en skygg blick på
modren. Bengt såg på hustrun och sade,
skrattande :
”Nu ser du sjelf, hur det står till! Ville å
ja’ har haft vårt ihop, må du tro!” Och nu kröp
det fram, att gossen i hemlighet legat öfver
fadren med böner att få följa med ut på hans
fisken. ”Nu ska han få dä”, slutade han; ”du
skämmer ju rakt bort honom; qvinnfolk duger
inte å fostra dugtiga sjömän, å dä ska ju
pojken bli.”
Elin hade upphört med sina böner; den sista
hade bestått i en skur af tårar, men för sådant
var Bengt med sitt skaplynne alldeles
oemottaglig. Dagen derpå måste Elin finna sig i det
oundvikliga, och gossen sprang muntert framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
