Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1876
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
sin hand i ljumsken med en grimas. Jag kan
fortfarande härma honom, om jag har lust. En gång fick en
av mina bänkkamrater veta att »rikedomens fett dröp
honom om sidobenen». När det för rektor anmäldes
att senkommande smeto in en bakväg, osynliga för den
ordningsman som skulle anteckna, tog han vredgad itu
med »denna sedvanliga kutym, som ofta begagnas».
Som hans ämnen voro mina bästa, stod jag ganska väl
till boks.
Lärare i latin, som på den tiden ännu tog ett
oproportionerligt timantal i anspråk, var Lycei gamle rektor,
Carl Johan Bohman, då en ruin av sitt forna jag. Jaget
hade blivit belönat med nordstjernan, en då ovanlig
utmärkelse för en skolfux, som ej ens varit statsanställd.
»Från döda former och döda ord
till levande syner på klassisk jord
du lärjungen med dig tog>,
sjöng Snoilsky vid avtäckandet av minnesvården på
hans grav, men den tiden var nu längesedan förliden.
Inte ett spår fanns kvar. Under lektionerna vintertid
behöll han pälsen på och bar en röd huvudduk knuten
under hakan, som gummorna på landet. Ibland satt
också pälsmössan kvar över det hela. Åtminstone en termin
voro vi latinare ej fler än att vi voro placerade kring
ett stort bord, och som jag fick min plats bredvid
honom hände det att han lade armen om min hals och lät
den ligga kvar. Ej odelat angenämt, ty vittringen var
stark. Det medförde även en annan olägenhet. Det
var för mig ogörligt att som kamraterna hålla »mojan»
under bordskanten vid översättningen av Livius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>