Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtidigt ett slags moderlig stolthet, och mycken
önskan att tacka så, att hon, som reste, skulle
minnas det. Avskedstagandet gick omständligt laget
runt, därpå utbragte en manlig stämma,
antagligen länsmannens, ett »leve för kvinnan i doktor
Hennings person», det hurrades entusiastiskt och
så upp på tåget, ty nu blåste stationsinspektoren,
med en ursäktande handrörelse mot samhällets
gäst, »han var ju tvungen att göra det». Gåtan var
nu löst, doktor Ester Henning undervisade
nämligen i hygien vid den skola, där Cecilia var
lärarinna i språk, och de hade någon gång mötts i
korridorer och vid kollegier. Ingenting var därför
naturligare än att Cecilia hjälpte henne att få
upp kupédörren och att plocka upp blommorna,
varav hälften lågo tappade ute i korridoren. Annars
hade hon under alla år de arbetat tillsammans
aldrig gjort något försök att närma sig doktorn,
som hon betraktade ungefär som krymplingen ser
på den, som har alla sina lemmar i behåll. Själva
hennes spänstighet, hennes klara stämma och klara
skratt, hennes friska färg och — som Cecilia tyckte
— av alla sorger ofördunklade bruna ögon
irriterade henne. Doktorn å sin sida hade alltid varit
för mycket i farten, haft för mycket att tänka på
för att ge akt på den stillsammaste och mest
otillgängliga av alla lärarinnorna i skolan, men vid
detta oväntade sammanträffande och med
perspektivet av flera timmars resa framför sig, nickade
hon strålande vänligt över hyllningsblommorna från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
