Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vän, som var tio år äldre än hon, satt och gruvade
sig för att upplysa henne, Pennskaftet, om att det
fanns frestelser, som, om man utmanade dem,
kunde bli för starka, och då var man såld för tid
och evighet.
— Flicka lilla, sade Cecilia slutligen, du är ett
barn, du vet inte om faran, du litar så på dig
själv, och du är som skapad att gå rakt i fördärvet
och inte märka, förrän det är ohjälpligt.
— Vad menar du med ohjälpligt? frågade
Pennskaftet med kuvad otålighet.
— Det vet du nog, att mista aktningen för det
heligaste i livet och för en själv. Pennskaftet satt
och funderade litet över betydelsen av det dunkla
uttrycket, men tycktes så komma överens med sig
själv, att en sådan som Cecilia preciserade nog
icke närmare, man fick förstå ändå.
— Cecilia, hör på mig, sade hon nu och reste
sig beslutsamt. Du förstår mig inte det minsta, du
misstar dig alldeles på mig. Du tror, att det är,
därför att jag ingenting begriper om
konsekvenserna av att umgås så fritt med en ung man, som
man håller av, som jag är så obekymrad.
— Men då…
— Det begriper jag emellertid mycket väl, men
— — — hon avslutade satsen med ett leende.
Cecilia satt alldeles tyst, tyngd av en moders, en
äldre systers maktlösa och skärande smärta.
— Vad vi är värnlösa, sade hon för sig själv,
vad vi är värnlösa…
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
