Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Fråga mina kamrater på Morgontidningen,
om jag är värnlös, sade Pennskaftet med sorglös
självbelåtenhet.
— En renhjärtad kvinna är alltid värnlös, sade
Cecilia, och osaliga är de renhjärtade.
— Ja, har jag inte alltid sagt, att det är nyttigt
för något att inte vara det minsta renhjärtad,
sade Pennskaftet tröstande, nu har jag ju något
igen för att jag å tjänstens vägnar släpat mitt
hjärta genom all smörja i Stockholm. Emellertid
har jag en enorm självaktning i stället, den tänker
jag bevara, och ingen kan beröva mig den mer
än jag själv, inte ens den stackars intet ont anande
arkitekten. Hon strök Cecilia uppmuntrande över
kinden — det föreföll henne, som om denna med
alla sina år och all sin smärta aldrig levat i
världen eller visste något om den, som om hon
värderade sitt och Pennskaftets öde ut från den
väluppfostrade konfirmationsflickans schematiska och
stränga livsåskådning.
— Ja, allt det där är mycket bra, sade Cecilia
i sin tur förvånad över Pennskaftets brist på
världsklokhet, så länge man inte givit någon makt
över sitt öde. Men när en gång det är gjort, och
han kan gå och ta ens självaktning med sig…
— Nu förstår jag inte vad du menar, sade
Pennskaftet, som var nära att förlora sitt
överseende tålamod, har jag kanske inte mitt eget
värde, alldeles oberoende av om en man går eller
stannar? Varför skulle jag inte kunna leva och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
