Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på eftermiddagen under den livliga överläggningen
uppe på Lästmakaregatan, det hade blivit afton,
och det var vår.
Det var vår. För sjunde gången var den en
eländig vår, ingenting kunde hindra det. Hon gick
så fort hon kunde, skyende solen, som stod på lur
i alla gatmynningar, vågade knappt andas in den
unga, blå luften. Se, alla fönsterrutor glimmade av
guld och rubiner, som unga hjärtan på vilka lyckan
lyser, men blott för att slockna lika fort som de.
Åren blevo genomskinliga som vårkvällens dager,
de lyfte och försvunno som en dimma, man såg
rakt genom dem in i det förgångna, och på nytt
kände man med den ångest, som icke kan utsägas,
att det skulle följa en till livets slut.
På Regeringsgatan nämnde någon Cecilias namn,
det var adjunkten Vallmark, som varit med på
sammanträdet, men blivit efter.
— Tycker ni verkligen, att man skall diskutera
taktikfrågan vid ett sådant där offentligt möte?
frågade hon andfådd.
Cecilia såg flyktigt på hennes klara, glada ansikte
och undrade hur den var skapad, som denna afton
var karl till att gå och glädja sig över sin
kommunala valbarhet, men det gjorde hon.
— Är det inte vemodigt vackert i kväll? frågade
hon med en plötslig önskan att med en annan
halvgammal och ensam kvinna samtala över livets
grymhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
