Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
opium, som minskar ens fasa och dövar ens
längtan.
— Nej, sade Cecilia med plötslig styrka och
stannade. Nej, ty jag har lärt mig, börjat lära
mig att det är någon mening i mitt stackars eget
öde, så snart jag kan bära blott en enda sten till
den stora byggnaden och jag vill lära mig att tro,
att det blivit så, hon darrade på rösten, så tomt
omkring mig därför att…
— Du skall ge dig odelat, ja, sade Anna Gylling
medlidsamt, hur många lever inte på den lögnen.
— — —
Cecilia och Pennskaftet fingo låna Anna Gyllings
vackra dubblett i övervåningen för att göra toalett
till middagen. Anna, som lagt sig på en soffa för
att vila en stund och ta några uppkryande gifter,
blev så förtjust över resultatet av deras
bemödanden, att hon nästan glömde sin neuralgi.
Pennskaftet hade en käckt blå klänning med matt
blåanlupet guld, som gick vackert till hennes blonda
levnadsglada hår, och Cecilias dräkt, »i färg med
de tårar hon en gång gråtit», tänkte Anna, var
en mycket klädsam omskrivning av säck och aska.
— Hur rätt åt fru Veber!
— Tycker du inte, att vi är riktigt snygga för
att vara rösträttskvinnor? frågade Pennskaftet,
barnsligt förtjust över att ha en spegel att tillgå,
som återgav hennes person.
— Ni är alldeles förtjusande bägge två,
bekräftade Anna villigt. Jag skulle vilja döpa Cecilia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
