Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obehagliga tystnaden för att med ofelbar artighet
komma sin hustru till hjälp. Kvinnorna skrattar åt
en, och männen är fyllda av något mittemellan
förbittring och förakt, jag märker det, fast de så
sällan törs fram med det i min närvaro. Men en
man bryr sig ju inte därom.
— Jag förstår inte, sade Cecilia stillsamt och
begrundande, varför männen är så förbittrade, som
jag alltså hör, att de är, jag träffar så få, jag
lever mitt liv bland kvinnor. Jag kanske är mycket
dum och inte alls kan sätta mig in i hur det
verkligen är, men jag tycker, att de borde vara glada,
rentav borde imponeras, av att se hur vi börjar
sträva efter att bli klokare och starkare och
kunnigare. Jag tycker, om jag vore man, min impuls
skulle vara att böja mig ner och ge ett handtag.
— Ingen är så naiv som du, sade Anna Gylling
och såg på Cecilia med ett leende, fullt av förakt
och medlidande.
Alla tycktes vänta, att generalen skulle säga
något, men hon satt tyst med blickarna långt förbi
konversationen.
— Man kan verkligen inte begära, sade fru
Veber, att de skall vara glada till, när de ser hur
kvinnorna översvämmar de arbetsområden, som i
alla tider tillhört dem, och där de passar bäst, säga
vad man vill. Mannen tyckte det var bra som det
var och önskade ingen ändring, det tycker jag är
helt naturligt.
— Det tycker jag också, sade Anna Gylling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
