Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XIII.
En gång, för hundraden av år sedan, hade sjön
gått ända upp dit, där de nu sutto, tätt invid
varandra. Men nu låg berget där grått och naket,
slipat av otaliga medeltida vågor, och djupt under
dem, så djupt, att Pennskaftet hisnade, då hon
såg ner, smög vattnet sin lena kind mot berget.
Här var deras mest älskade tillflykt under
sommarkvällarna, man liksom behärskade skärgården
därifrån, såg ut över öar, vikar och sund, långt till
havs, men i väster låg Stockholm djupt inne,
insvept i sin egen rök som i en tunn grå kappa.
— Hit upp ska man gå, sade Pennskaftet, när
hon kom hit första gången en klar vårkväll under
deras sökande efter en lämplig sommarstuga, hit
upp skall man gå och lära sig att skriva ledare, så
att folk ser långt och klart, får de stora konturerna,
ogrumlade av detaljer, och djupa perspektiv in över
framtiden. Och så blev platsen också, så länge detta
lyckliga sommarfolk hade den för egen räkning,
kallad Ledaren och ingenting annat.
Det hade varit en dag, full av händelser, men nu
led det mot aftonen. I väster kämpade skuggor och
sol, och det flöt rött av striden nere vid horisonten.
Det var stilla i luften, sjön låg blank och grå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:55:31 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/skaftet26/0174.html
