Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att Jane å sin sida icke hört ett ord, sedan
bankdirektören steg ner från talarstolen och med en
blick bort mot henne gick och satte sig bredvid
generalen.
Sist kom fröken Morgonvind, socialdemokraten.
En och annan, som rest sig för att gå, efter att ha
applåderat Ester, satte sig åter eller blev stående
i dörren för att betrakta en liten mager, blond
figur, så löjligt ung, nästan barnslig, men med
en van talares lugn och säkerhet. Pennskaftet
försökte få upp en applåd, det kunde hon vara värd,
och hon hade sett litet bitter ut, men det lyckades
dåligt, hon var tydligen icke så känd av den
närvarande publiken.
Man viskade till varandra: — Hon måtte ha
börjat tidigt, och Pennskaftet måste le då hon
hörde det. Hon visste ju att fröken Morgonvinds
allra tidigaste minne var Axel Danielsson i
studentmössa, talande nya ord till skarorna, talande till
dess hon somnade på sin fars arm och vaknade vid
hurrarop och applåder. Visste ju att fröken
Morgonvind växt upp bland tal och diskussioner, att
det redan var många år sedan hon gjort sitt första
offentliga inlägg, att hon aldrig som andra
ungdomar bara levat helt enkelt, men alltid levat för
sin Rörelse,
Fröken Morgonvind knöt sitt tal vid där Ester
Henning hade slutat. Hon såg litet stram ut, då
hon citerade dennas ord, att endast den sak kunde
bli kär, för vilken man offrat mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
