Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller ej, men det blev i alla fall en liten tystnad,
och hon fortsatte, till synes helt oberörd.
— Här skulle man dansa boston, viskade helt
högt en ung dam, då det gått en minut eller så.
— Jo, och där uppe skulle naturligtvis musiken
stå.
— Å, skall vi inte be henne, att hon slutar?
Pennskaftet, som icke vågade improvisera av
fruktan att komma av sig, blev plötsligt utom sig.
Det är svårt att säga, om icke hela föredraget
upplöst sig i vild disharmoni, men så kom hon
ihåg att hon hade i alla fall Frisinnade
Morgontidningen! Denna tanke återgav henne jämvikten,
hennes hjärna försedde henne med de inlärda
satserna och vändningarna, men hela tiden hade hon
en beklämmande känsla av att här stodo två världar
emot varandra, fulla av fiendskap och förakt, och
där fanns intet, som kunde slå en bro emellan
dem.
Hon hade icke mycket aning om vad hon sagt
de sista fem minuterna, när hon steg ner från
Dicks talarstol under ironiska bravorop från den
tillrättavisade skåningen.
— Jag får låta Dick slå honom, tänkte hon
och skrattade själv åt att hon, den moderna
kvinnan, Gud hjälpe henne, skulle nödgas ta sin
tillflykt till detta ålderdomliga argument. Hur ofta
genom tiderna hade inte Dick blivit uppmanad att
slå, och Dick hade slagit och blivit slagen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
