Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det är gott, att det är över snart, så att vi
kan få dö sen, tröstade Kerstin Vallmark, som
såg ovanligt sliten och liten ut, där hon satt i
Cecilias bästa stol och rökte flitig och fåmäld.
Det blev en stunds tystnad. Pennskaftet steg upp
och gick ut men kom ögonblickligen tillbaka igen,
som om hon bytt om uppsåt, och återtog
stillatigande sin plats. Tystnaden förlängdes. Man
orkade icke för hundrade gången säga: — Hur tror
du det går? och man visste, att ännu på en timme
lönade det sig icke att ringa upp till någon tidning
eller gå bort till Gustav Adolfs torg.
Det var valdagen, och dagen hade varit het.
Kerstin Vallmark hade under en morgonlektion
blivit utkallad till telefonen, där en ivrig och
förtrytsam stämma underrättat henne om ett fult och
oförutsett valknep, som meddelaren upptäckt vid
en vallokal, och som med varje minut som gick
skadade de intressen, som även voro
rösträttskvinnornas. Seminarieeleverna, genom henne
politiskt intresserade, bytte blickar, när hon kom in
från telefonen, blek av vrede och energi.
— Det är tjugu minuter kvar på lektionen, sade
hon, men ni får sköta er själva, här står stora
ting på spel.
— Får vi hjälpa adjunkten? frågade de alla med
en mun.
Där flög ett sken av odygd över adjunktens
ansikte, men det slocknade i samma sekund. Nej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>