Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forna tider, av vilka de skulle minnas endast
arbetsglädjen, kamratskapet, entusiasmen och det ljuva
i att hoppas och vänta, icke tröttheten,
modlösheten, enformigheten och nederlagen.
För sin del tänkte Cecilia, trött till döden: — Jag
orkar icke med att ta ihop med något nytt, när
detta är gjort. Men hon skämdes över att säga
det högt.
Pennskaftet hade smugit sig ut i herrummet
och grät med huvudet mot en byråkant. Kristin,
som satt och sov på en stol med Scrivers
själaskatt i knäet, vaknade upp vid en snyftning, såg
på det stackars barnet med oändligt medlidande
och sade till slut utan en fråga, med en äldre
kvinnas erfarna resignation: — Kära fröken, det
är så utsett, att man skall ha sorg av karlarna.
Klockan var tre, då sällskapet bröt upp, man
var tankfull och fåordig, ty på bottnen av denna
dag, som burits av så många stämningar, hade man
funnit vemod, vemod över vad man trodde vara
segern.
— Men var är Pennskaftet?
Man letade efter flickan, hon var försvunnen,
ingen hade märkt hur hon öppnat tamburdörren
och smugit sig ut i natten.
Men när allt var tyst och släckt, stod Cecilia
ensam i sitt sängkammarfönster och såg ut i
mörkret och avundades Pennskaftet, som hade
någon i världen, till vars dörr hon kunde gå och
gråta och begära att bli insläppt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
