Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det inte bäst — — — stå upp och avsäg dig
uppdraget.
Cecilia vände sig långsamt mot henne. Hennes
ögon svartnade som en sjö i oväder.
— Nej, sade hon.
Pennskaftet hade med yttersta uppmärksamhet
iakttagit dem båda, och hennes triumf var
outsäglig, då hon av minspelet såg att fru Horneman
blivit avsnäst.
Det förekom henne fortfarande som en saga, hon
visste ju icke, att för den, som en gång dömt och
hängt sig själv, men på allvar, ett sådant anfall
som Adrians inte gör något överväldigande intryck.
Det sista året hade väl förändrat Cecilias
uppfattning av den måttstock, efter vilken man har
rätt att döma en människa; med en ny känsla av
kvinnovärdet hade kommit ett nytt sätt att se.
Men en rest av blygsel, en bitter avlagring av alla
de sorger, som runnit igenom hennes hjärta, hade
alltjämt varit kvar, och det hade varit svårt att
säga, hur hon skulle ställt sig till saken, om hon
blivit påverkad under hand. Men här var det själva
hennes harm, som räddade henne.
Denna domare hade icke någon värdighet, och
den åsikt hon förfäktade syntes plötsligt absurd
intill löjlighet. Här var en församling, som antogs
innesluta de mest vidhjärtade kvinnorna i landet,
och när man vågade resa sig inför den och säga,
att den, som endast har sin oklanderlighet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
