Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nu skall vi prova det, sade Cecilia med
en forcerat munter röst. Bland spetsarna på
Pennskaftets nattdräkt lågo opalerna vita som tårar och
is, flickan gjorde en otålig rörelse.
— Jag kan ju inte se, hur det tar sig ut.
— Det är riktigt vackert, sade Cecilia och log.
Du skall strax få en spegel. Men hon rörde sig
inte för att hämta den.
— Det är mycket gammalt, sade hon.
— Ja, sade Pennskaftet.
— Praktiskt sett är det ju odödligt.
Pennskaftet teg, hon visste icke vad som kunde
vara lämpligt att säga.
— Jag skall dö, fortfor Cecilia på samma
långsamma sätt, som hon förut talat. Jag antar att det
skall dröja en tid ännu, spruckna krus håller alltid
längst, det är nu ett faktum. Men jag skall dö,
efter det jag först varit mycket ensam.
Det var ett underligt tal, tyckte Pennskaftet,
när det gällde en present. Alla skulle ju dö.
— Jag skall dö alldeles som den barnlösa måste
dö. Mina tankar skall dö, mitt hjärta skall dö,
min sorg skall dö, hela mitt väsen, förstår du?
Pennskaftet nickade.
— Men smycket skall leva. Det är det enda,
som jag hållit i min hand, ägt och burit på min
kropp och varit vacker tillsammans med, som skall
finnas, som skall lysa i solen, som andra skall
glädjas åt, då jag är borta.
— Ja, sade Pennskaftet. Hon förstod nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
