| 100 |
(Hakes borg).
HAKE, HANS HÖFDINGAR OCH KÄMPAR.
CHOR AF KÄMPAR.
Den modiga skaran
har segrens lön,
och hvilan är skön
som skänk af faran.
Men tappre män,
från njuten hvila,
tapprare ila
till striden igen.
EN HÖFDING.
Vi redan se den dag, som till vårt fall
Starkaders vishet trotsigt har bestämt:
Men bergen strida ej då folket bäfvar.
HAKE.
Och Hugleiks Kampar? --
HÖFDINGEN.
Vid den fred du slöt
Vi sågo dem med spända segel fly.
Och denna tropp, som sändes från ditt läger,
har gett, med eldar ifrån nejdens berg,
ett aftaldt tecken, att man lydes freden. --
| 101 |
HAKE.
En hemlig oro: -- Kalla mig ej svag! --
Jag fruktar icke, -- men jag kan ej njuta.
Jag vunnit hvad mitt hjerta eftersträfvat,
men är jag nöjd? Ack nej, min vän!
Den sällhets dröm, som för min tanke sväfvat,
för mig är lika fjerran änn.
Skön är min brud, men hjertats helga låga
af tvånget icke lifvad är;
Stor är min makt, men Gudarnas förmåga
kan icke skänka hvad min själ begär.
EN INKOMMANDE KÄMPE.
Till Vapen, Konung! Jorund nalkas dig.
Ditt folk, förströdt i bergen, slaget är.
Jag, ensam räddad, faran dig bebådar.
HAKE.
Ännu en strid! -- Den lifvar mig på nytt.
Min själ för lugnet icke skapad är;
Jag lefver blott i fejdens vapengny.
Upp Kämpar! motorn fienden på fältet!
(de tåga ut).
| 102 |
(Theatern föreställer ett öppet fält icke långt
ifrån borgen).
HUGLEIK, blind, ledd af NÅGRA BARDER.
HUGLEIK.
O J! som, ömande, med en olycklig liden,
som genom ögats natt, i djupet af mitt bröst,
med edra sångers kraft, med edra lärors tröst,
en stråle af förhoppning spriden;
O, sångens vänner, sägen mig,
Kan detta vapenbrak bebåda nya fejder?
Och finns en Kämpe änn, som djerfs i dessa nejder,
till i hämnd för bruten tro? mot Hake väpna sig?
FÖRSTA BARDEN.
Vi hörde Jorunds namn från bergen återskalla
i våra Kämpars segerrop.
ANDRA BARDEN.
Af Vikingar jag såg en skingrad hop
för deras svärd i flyckten falla.
FÖRSTA BARDEN.
Af våra Kämpar följd se Jorund nalkas der.
Starkader, hjeltars skräck, går sjelf utmed hans sida.
| 103 |
ANDRA BARDEN.
Och Vikingarnas Kung i spetsen för sin här,
ur borgen skyndat sig mot Yngves son att strida.
(bullret af striden höres, och man ser en del deraf).
FÖRSTA BARDEN.
De mötas nu: De rusa mot hvarann,
man emot man,
likt stormar som Ekarne skaka.
ANDRA BARDEN.
Svärdet lyftes af väldig arm.
FÖRSTA BARDEN.
Spjutet störtas mot Kämpens barm,
BÅDA.
Men ingen viker ett steg tillbaka.
CHOR.
Vi dånet af bristande lansar,
Och bullret af krossade pansar
gå Odins blodiga tärnor fram.
Och slagen af Klubborna skalla,
och sköldarne remna och falla,
och krigarne höljas af blod och dam.
FÖRSTA BARDEN.
Med krossad hjelm och blodigt hår,
och brynjan genombårad,
| 104 |
ANDRA BARDEN.
För Odin hvilken skörd!
FÖRSTA BARDEN.
Hvad högar af döda!
CHOR.
Hvad strömmar af blod kring fältet flöda!
HUGLEIK.
Hör jag ej segrens rop?
ANDRA BARDEN.
En Höfding faller der
Af stridans trängsel skymd.
FÖRSTA BARDEN.
Det Hake är.
| 105 |
HUGLEIK.
O Gudar! räddningen J då beslutit!
ANDRA BARDEN.
Han reser sig på nytt, han strider änn.
FÖRSTA BARDEN.
Försvagad af det blod som flutit,
stödd på de tappraste af sina män,
han föres till sin borg.
CHOR.
Och hinner den.
FÖRSTA BARDEN.
Hans Kämpar samlat sig att murarne försvara.
ANDRA BARDEN.
Och Jorund nalkas hit,
HUGLEIK.
O! vänner, döljen mig!
En Drott, som icke djerfts att trotsa stridens fara,
i segrens ögonblick bör icke visa sig.
(de gå afsides).
DE FÖRRA, JORUND, HANS KÄMPAR OCH HÖFDINGAR.
CHOR AF KÄMPAR.
Nej, aldrig skall vår fria bygd
| 106 |
JORUND.
J visat, tappre män! hur våldet bör bekrigas.
Från fejden, sårad, Hake flydd,
af borgens murar söker skydd,
och dessa murar kunna öfverstigas.
Men lemnom åt en annan tid
att våra oförrätter hämna!
Må Hake skynda blott att dessa stränder lemna,
på sina kölar frälst från vådan af en strid.
Säll att mitt land har räddadt blifvit
jag Hugleik återlemna vill
en thron, som blott hör honom till,
som folkets val åt honom gifvit.
(Hugleik framkommer).
HUGLEIK.
Nej Jorund! -- O! Jag känner Halvars röst!
I dessa ord jag känner Halvars hjerta. --
Vet Hugleik lefver ej för verlden mer:
Min sol har slocknat vid sin middagshöjd.
| 107 |
Och i min kraft för svag för detta folk
hur kan jag styra det då jag skall ledas?
DE FÖRRA, STARKADER, HILDA (som krigare).
STARKADER.
Dig, son af Yngve! Hake föreslår
att välja, mellan detta land och Hilda.
Hon är uti hans våld, hon är hans brud;
Att vinna fred han afstår hennes hand,
Viss att en Prins, som fostrad är till hjelte,
ej saknar riken då han äger svärd.
JORUND.
Mig tillhör ej att skänka bort ett land,
som dessa Kämpars mod har återvunnit.
Och är väl Hilda detta offer värd?
Finns det, för den som känner löftens helgd,
ett val emellan trolöshet och död?
Jag älskat Hilda, och mitt hjerta änn
förutan framgång strider mot sin kärlek;
Men vid ett offer åt mitt Fosterland
skall ingen svaghet segra på min pligt.
HUGLEIK.
Ack att jag ej kan vara stark som du!
Jag offrat Hilda för att rädda mig,
och nu jag ville offra allt for Hilda.
| 108 |
JORUND.
Jag ömkar dig, men kan ej göra mer.
(till Höfdingarne).
J fäder! återstår till Hugleiks tröst
ett medel, som ej sårar Svithiods ära?
EN HÖFDING.
Djerfs en af dessa Kämpar emot dig
i envig strida till försvar af Hilda,
och vittna i sin död om hennes dygd
förtjenar offret af en hjeltes lif?
QUATUOR.
HILDA.
Ej för att namn af hjelte bära
jag hjeltar följt i blodigt krig,
men för en misskänd oskulds ära
till deras värf jag helgar mig.
JORUND.
Hvem är du djerfve, som försvarar
den sina eder brutit har?
HILDA.
Då jag den trycktes rätt bevarar
jag Himlen sjelf till bistånd har.
HUGLEIK.
Hvem är den Gud som sig förklarar
till tröst för en bedröfvad far!
| 109 |
JORUND.
Du vill en strid mot Jorund våga?
Du fruktar icke Yngves svärd?
(afsides).
Är detta mod en hemlig låga,
min vrede eller ömkan värd?
(de laga sig till att strida).
HILDA.
Jag vill mitt lif i striden våga.
(afsides).
O må jag falla för hans svärd;
och sjelf ett offer för min låga
Jag skall hans saknad finnas värd.
HUGLEIK.
Räds Jorund att en seger vinna.
STARKADER, (till Hilda). --
Räds Yngling vådan af ditt fall.
HILDA (afsides till Starkader).
Han älskar, och hans älskarinna
för honom brottslig synas skall?
JORUND (sänker sitt svärd).
Nej, för att Hilda trolös finna
mitt svärd jag icke bloda skall.
HILDA.
Hvad! skola Gudarne ej milda
Ge sanningen ett yittnesbörd?
| 110 |
HUGLEIK.
Må Gudarne, omsider milda,
Ge sanningen ett vittnesbörd!
STARKADER (till Hilda)
Du pröfvad är --
(till Hugleik).
Din bön är hörd!
(fattar Hildas hand och räcker den åt
Hugleik. Hjelmen faller i det samma
af henne.
JORUND.
Det är hon sjelf!
HUGLEIK.
O Gudar!
JORUND.
Hilda!
Du trogen är? Du älskar mig?
HUGLEIK.
Ack är mitt barn mig återgifvet!
HILDA.
Ja Hilda återskänktes dig
till ledarinna genom lifvet.
(till Jorund)
Och du som misstänkt mig för brott,
om du din Hilda öfvervunnit
du skulle i dess hjerta funnit
förlåtelse och kärlek blott.
| 111 |
HILDA OCH iORUKD.
Hur stor är vår sällhet! Den våldsamma smärtan
för glädjen och hoppet har flytt våra hjertan!
Förkjusande njutning af kärlek och frid
åt älskande skänkt efter plågor och strid!
STARKADER OCH HUGLEIK.
Det endast är sällhet, som, skänkt efter smärtan,
på nytt föder hoppet i sårade hjertan!
Och först efter bullret af stormarnas strid
naturen oss möter med svalka och frid.
EN HÖFDING.
Man borgen öpnad ser, och Hugleiks folk
till stranden redan tågat.
JORUND.
Följom det! --
(Teatern föreställer en trakt utmed hafvet. Hakes
flotta synes uppdragen på stranden; Ett skepp ligger
segelfärdigt och derpå är upprest ett bål omgifvet af
vapen).
HAKE, HANS KÄMPAR OCH HÖFDINGAR.
CHOR AF KÄMPAR.
Bland rof för krigets Gudar,
och Kämpars vapenskrudar,
| 112 |
och deras brustna svärd ,
Må Hake roligt hvila,
och stridens tärnor ila
till vittnen af hans färd!
Högt rese sig det bål, som skall den tappre bära,
och lågan stige högt, så högt som hjeltens ära!
(Hake, stödd på sina Höfdingar och på sitt spjut,
bestiger emedlertid bålet; en brinnande fackla
räckes honom).
HAKE.
Jag väntar Er i Odins salar, Kämpar!
Till dess, min ära hvile öfver Er!
DE FÖRRA, JORUND, HILDA, HUGLEIK.
STARKADER, JORUNDS KÄMPAR OCH FOLK, BARDER; sedan YRSA OCH TÄRNORNA.
JORUND, (inkommer i spetsen för sitt folk, men stannar då han får se bålet).
Hans dödssäng är beredd; må hjelten njuta
i denna stund den rätt hans mod förtjent!
HAKE (blir varse Jorund).
Tag åter Jorund hvad jag dig beröfvat;
din tapperhet förtjenar denna lön.
| 113 |
(Hake sänker facklan, skeppet antändes, en
af Kämparne lossar det tåg hvarmed det är fästadt vid
stranden, och det drifver ut med fulla segel och i
full brand.
CHOR AF KÄMPAR.
Så länge Kämpar, värdige sin börd,
åt Nordens hjeltar sångens offer gifva,
skall Hakes minne frägdadt blifva
skall Hakes död med undran blifva hörd.
STARKADER.
Jag Ödets vilja styrt till Svithiods bästa.
Må Hakes död, i många tidehvarf,
| 114 |
för våra fiender ett vittne bli
att Svears fosterbygd ännu försvaras.
HUGLEIK (förenar Jorund och Hilda).
Af Himlen dömd att falla, är jag lycklig
att lemna Odins rike åt en son.
J Kämpar! hyllen eder Kung i Jorund!
CHOR.
Hell Nordens Drott!
Segrar blott
och folkets trefnad
teckne hans lefnad,
vare hans lott!
(Tärnorna, anförda af Yrsa, inkomma).
YRSA.
Från dubbel träldom frälste
må Tärnor festen pryda,
och glädjens uttryck tyda
i Kämpens högtids sång.
CHOR AF TÄRNOR.
Fästom våra kransar
på hjeltarnas lansar;
styrkan bör lyda ömhetens röst.
| 115 |
CHOR AF KRIGARE.
Mandom i striden,
kärlek i friden
fylle den modige krigarens bröst.
KRIGARNE TILL TÄRNORNA.
Vi skola freda edra bygder,
och kufva våld och tyranni.
TÄRNORNA.
Vi skola mana er till dygder,
och sjelfva er belöning bli.
(Höfdingarne hafva emedlertid upprest en thron,
som Jorund och Hilda bestiga; bredevid dem stå
Hugleik och Starkader.
CHOR.
Hell Nordens Drott!
Seger och trefnad
teckne hans lefnad,
vare hans lott!
