67 |
Starkader, missnöjd med Hugleik, har öfvergifvit Sverige, och
fört med sig sin fosterson Jorund, son af Yngve. Sedan denne blifvit
vuxen har han skickat honom till Upsala, under namn af Halvar, för att
okänd göra sig underrättad om tillståndet der; men Hugleiks dotter
Hilda har igenkänt honom, och bådas barndoms kärlek har förnyats.
Starkader, som anser Hugleik, i anseende till hans veklighet, ovärdig
att regera, och dessutom af en dunkel spådom vet att han en gång skall
störtas, begagnar sig af Hake, en berycktad sjö-Konung, då han finner
Jorunds overksamhet. Han lofvar Hake att förskaffa honom
anvisar Kämparna hvar
de skola samlas för att finna Yngves son.
68
Hugleik ingår verkeligen i den nesliga fred som Hake föreslagit, och Jorund, i förtviflan deröfver, flyr bort. Men Hilda vill hellre dö än blifva Hakes brud; hon och hennes Tärnor besluta att försvara sin borg eller begrafvas under den. Starkader råder henne att fly och att under drägt af en Krigare uppsöka sin älskling. Han lofvar henne beskydd, men fordrar deremot hennes ed att icke röja hvem hon är innan han tillåter det. Vikingarna eröfra Borgen. Hake nöjd med sin seger befaller att fira den med en fest och då Yrsa säger honom att Hilda stupat befaller han att hon skall bära namn af Hilda för att likväl inbilla folket att han genom sitt giftermål var införlifvad med Ynglinga ätten. Starkader tillsäger honom att njuta sin lycka, emedan den blott skulle räcka en dag, men den stolte segraren gäckar denna varning, säker att ingen skall störta honom från en redan vunnen thron. Att emedlertid vara trygg för Hugleik låter han beröfva honom synen. Nu uppsökes Jorund af Hilda och Starkader. För att förmå honom till verksamhet beslutar den sednare att uppreta hans svartsjuka, och sedan han gifvit den högsta spänning åt hans känslor leda dem på ett annat föremål. Han låter derföre osynliga väsenden gifva honom föreställningar om Hakes förening med Hilda. Då Jorunds förtviflan härigenom blifvit väckt och åter förbytt i smärta, nedkallar Starkader hans förfäders vålnader att påminna honom sina
69 |
Under sjelfva festen erhåller Hake den tidningen att en del af hans tropp blifvit slagen, och att Jorund nalkas. Han skyndar att möta sin fiende. Striden besjunges af Barder, som leda den blinde Hugleik; och Hake, sårad, föres af sitt folk tillbaka till borgen. Jorund segrande vill spara blod, och skickar Starkader att tillbjuda Hake fritt återtåg; hans afsigt är att sedan återlemna, regeringen till Hugleik; Men Hugleik nekar att som blind återtaga en börda hvilken redan förut öfversteg hans krafter. Starkader, återkommen från sin beskickning, föregifver att Hake föreslagit Jorund ett val emellan Svenska Kronan och Hilda. Jorund anser sig skyldig att uppoffra allt för sitt fädernesland, men att tillfredsställa Hugleik frågar han höfdingarne om Hilda kan frälsas utan att rikets ära derigenom lider. På deras svar, att en Kämpe borde först strida för henne och i döden bevisa hennes trohet, erbjuder sig Hilda sjelf dertill. Jorund osäker om den förmente Krigaren ej är en rival, blir först uppbragt, men vill sluteligen icke strida för att ej öfvertygas om Hildas brottslighet, Hilda deremot önskar falla för Jorunds svärd för att begråtas af honom. Starkader har nu pröfvat henne nog, och upptäcker hemligheten. Under glädjen af deras återförening berättas att Hakes folk tågar till stranden. Jorund och de öfriga
70 |
Ämnet till detta stycke är hämtadt ur vår älsta Historia, och hufvudsakligen från Sturleson, huru författaren tillika följt deras mening, som lämpat Saxos berättelse på Sverige. Hakes krigslist att låta sin armé framrycka under betäckning af löfruskor, har gifvit anledning att låna del af planen från Shakespear, och Hugleik, (likasom Macbeth) anses hafva genom ett Orakelsvar erhållit den, försäkran, att han ej skulle öfvervinnas innan en viss skog nalkades honom. -- Att Starkader varit Svensk, och af missnöje, öfvergifvit Svenska hofvet öfverensstämmer med våra gamla berättelser, och att han varit med på Hakes tåg säges tydligen i Ynglinga sagan. Men man har här gjort Starkader till Jorunds fosterfar, och antagit att denna namnkunnige Kämpe för att utan Sveriges vanära fylla Oraklets spådom, lofvat, Hake en dags besittning af Svenska
71 |
Det torde förebrås Författaren att han låter Ödet spela en hufvud Roll; men äfven utan att anse en sådan Ödets styrelse som en nödvändighet for Tragediens upplösning, torde den isynnerhet kunna antagas, när man förflyttar Scenen till de tider då öfvertygelsen om en förutbestämd händelsernas sammankedning utgjorde en Religions princip, så mycket vigtigare att underhålla som det var på den alla Orakler grundade sig. Det kan icke heller nekas att denna princip gör en stor verkan då Dramaturgen rätt förstår att begagna sig deraf. -- Kanske har Författaren likväl icke nog lifligt kunnat skildra det intryck som begreppet om en sådan makt bor göra på sinnet; men hans ursäkt ligger till en del i hans föreställning om den Lyriska Scenens fordringar, Operan får icke ens, efter hans öfvertygelse, blifva ett fulländadt verk under skaldens hand;
72 |
Den här tagna friheten, att författa den egenteliga dialogen på
orimmad vers, torde hos Oss, kan hända, vara allt för ny. Kan hända
äga de här nyttjade orimmade verser icke heller den förtjenst, som
fordras för att höja dem öfvar prosan. Författaren skall emedlertid
icke vara missnöjd om dessa äro de enda hvari han