| 1 |
Quem spes delusit, huic querela convenit Phaedrus.
Ja, äfven jag af hoppet blef förförd
Och af en villa med mitt lugn försvunnen;
Ja, äfven jag, med dygdens vittnesbörd,
Har sökt en sällhet genom mödan vunnen.
Jag fattades af ingen vänlig hand;
Lätt blef min julle af begären gungad,
Och faran röjdes fjerran från min strand
Uti den hvirfvel dit jag fann mig slungad.
Då såg jag flärden af den trollverld först
Hvartill min tanke skapte Idealet;
Erfarenheten släckte känslans törst
Och njutningens fantom försvann i qvalet.
Af lika villor gäckas du Arist,
Vid samma mål skall din förhoppning stanna,
Och bildningen vid dina drömmars brist
Skall sjunka ner, och krossas af det sanna.
| 2 |
Änn är du lycklig, känslans unge son!
Du följer hjertats drift och är bedragen,
Du skådar verlden ännu långt ifrån
Och glömmer smärtans Nu för morgondagen.
Du leker fram på tidens lugna elf
Och hör ej ilningen som redan hviner,
Ser menskligheten menlös som dig sjelf
Och hennes hämd -- i Mausoléns ruiner.
Du tror hvar hand som räckes är en väns
Och för en vän du villigt öppnar famnen;
Du tror en börjad plåga vid sin gräns,
Och stormen medlet för att hinna hamnen.
Jag ägde äfven denna ljufva frid,
Af smärtans tyngd jag kände ej förmågan;
Jag trodde sorgen skulle ha sin tid
Och vanskligheten sträcka sig till plågan.
Jag såg att lifvets bana törnig var,
Såg ingen morgon genom töknet dagas;
Men tänkte: äfven törnet rosor har
Och af orkanen molnena förjagas.
Jag hörde dygdens hviskning i min själ:
"Af nyttan blott är lifvets dag förskönad;
"Hvar stund som mödan från din hvila stjäl
Skall -- när dess frukter röjas -- bli belönad.
| 3 |
Och såg mitt hopp, till fyllda pligters lön,
En sanning ljusnande, en fördom bruten,
Då blef den mörka stunden åter skön,
Då blef en eld i mina ådror gjuten.
Då ägde äfven plågan sitt behag
Och lugnet följde efter vissa skiften;
Då räckte lifvets sorger blott en dag,
Och dygdens sällhet äfven hitom griften.
O! dessa drömmar flydde med min vår
Och återkomma blott i yrans stunder,
Och min bedragna väntan skapar år
Af dar som hoppet gjorde till sekunder.
Erfarenheten, då vi hunnit den,
Har ristat sent, men djupt i våra hjertan:
"Hvar morgon kallar Er till lidelsen,
"Hvar stund som njutes är en stöld från smärtan,
Tro mig Arist det ödet är ej nytt
Att sakna blomman som ej längre knoppas,
Vi känna tidens värde sen den flytt
Och hoppets flärd då vi ej längre hoppas.
Bryt dina pligters törnen ung och djerf,
Till dygdens branter dina jättsteg närma,
Och trotsa likars hat med dina värf,
Och deras köld med dina känslors värma.
| 4 |
Mot smärtans uddar ställ ett blottadt bröst,
Och skryt, med lagren flätad kring din tinning,
Att friden väntar dig vid lifvets höst,
Att sällheten är dina mödors vinning.
Tro styrkan röjd i några lätta prof
Och sjung förkjust din segersång på lutan;
Men du är slaf igenom ditt behof,
En Gud, Arist, du vore det förutan.
Snart skall du rysa vid det ljus du får,
Snart skola dina sköna luftslott falla
Och saknaden i deras fordna spår
Hvar krossad bild med smärta återkalla.
Snart skall du skåda i en ombytt dag
Den falska tafla som af hoppet räckes,
Erfarenheten plundrar dess behag
Och ögat ser dess tomhet -- och förskräckes.
Snart väntar glädjen inga skördar mer,
Den sista strimman under molnen bergas,
Hvar öppnad blomma sjunker visnad ner,
Hvar lofvad frukt af stormarna förhärjas.
Och sliten obemärkt, af tidens ström,
Från dina ungdomsvillor, lifvets Eden,
Skall intet irrbloss, ingen lycklig dröm
Bedraga hjertat och försköna heden.
| 5 |
Sänk då en stoisk blick på det du var
Och bjud förnuftet följa dig på banan;
I trots af lidelsen blir minnet qvar
Och smärtan strider med den ljufva vanan.
Inbillningen, som vägen blomsterströr,
Drar ock en gräns der våra nöjen sluta:
Det är ej njutningen som lyckliggör,
Men det är vissheten att kunna njuta.
Och skingras denna visshet, dygdens stöd,
Af årens nötning eller känslans trånad,
Skall sjelfva styrkans ålder vara död:
Naturens bild uti sin vintermånad.
Nej sök att vara, ej att blifva säll,
Välj lifvets nöjen inom dina dalar;
Det lugn du saknar i ditt eget tjäll
Ej möter dig i slottens marmorsalar.
Den änglabild, som, under qvinlig hamn
Af tanken sedd, ger lif åt dina dygder,
Ur modens verld ej dansar i din famn
Om hon förgäfves söks i dina bygder.
Och ryktets ära, ljuf för ditt begär,
Som i den brända öknen aftonvinden,
Ej läker såret som ditt bröst förtär,
Ej återkallar hälsans färg på kinden.
| 6 |
Vet du hur ofta denna äran vins?
Om inga dygder hvila oberömda?
Kanske för en Sokrat, som verlden mins,
Det funnits hundrade, som blifvit glömda.
Mot skaldens lofsång, genom sekler hörd
Och täflande med fordna åldrars dikter,
Välj dina känslors tysta vittnesbörd
Om vissheten af dina fyllda pligter.
Lef för att gagna ej att bli berömd,
Så skall du afundsfri till målet vandra:
Du skapar sjelf din lott då du är glömd,
Då du beundras skapas den af andra.
Då skall ej glädjen flyckta med din vår,
Ej sinnets krafter nötas bort af tiden,
Och glorian af dina silfverhår
Ett uttryck bli af visheten och friden.
Och skänker ryktat ingen offergärd,
Och reses ej en marmorvård på griften,
Vet att den saknad som du gjort dig värd
Ändå en gång skall tyda minnesskriften.
[1] Belönt med Göteborgska Vettenskaps- och Vitterhets-Samhällets
stora pris.
