| 7 |
efter SCHILLER.
Så vill du trolöst från mig fara
Med dina glada nöjens tropp,
Med dina sälla villors skara,
Med dina plågor, dina hopp?
O ljufva ålder som försvinner,
Min saknad fåfängt hejdar dig
Din ström till evigheten rinner
Att i dess haf förlora sig:
Ej mer de ljusa solar brinna
Som på min ungdoms himmel dröjt,
De Ideal jag sett försvinna
Som detta druckna hjerta höjt;
Den sköna frukt som knoppen gömde,
Knappt bildad, ligger visnad der,
Jag väcks ifrån det lugn jag drömde
Utaf den strid hvari jag är.
Den lag som verkligheten skrifver
En gräns åt själens krafter ger,
Han diktens slöja sönderrifver
Och störtar tankens luftslott ner;
| 8 |
Som konstnärn, [1] hänförd af sin låga
I sina armar stenen slöt,
Tills känslans lifvande förmåga
I sjelfva marmorn känsla göt:
Så ungdomens och skaldens yra
Intill Naturen tryckte mig,
Tills lifvet, väckt af sångmöns lyra,
I hennes ådror röjde sig.
Och delande den eld mig brände
Den stumma talte med sin vän,
Förstod de rörelser jag kände
Och gaf min kärlekskyss igen
Då blef det sång af källans susning,
Och plantan lifvets känsla njöt,
Och genom bildningens förkjusning
Dess kraft i stela massan flöt.
Ny var den skapelse som höjdes
Vid tankens allmaktslika bud:
Der lefde allt, och lifvet röjdes
I bilder, rörelser och ljud;
| 9 |
Hvad ynglingen af mod bevingad,
Och säll i sina villors hopp,
Af inga sorger ännu tvingad
På lifvets bana dristigt lopp!
Så fjerran Eterns stjerna blänkte
Fann ej hans åtrå gränsor der,
Och rymden som hans snille tänkte
Var allt för trång för hans begär.
Hur lätt blef han af glädjen dragen!
Hvem störde väl den lycklige?
Hvad muntra flockar af behagen
Kring honom luftigt dansade!
Den Gud som hjertat ljuft berusar,
Och lyckan med sin gyllne krans,
Och äran som med lagren kjusar
Och sanningen i solens glans.
Men knappt var halfva målet hunnet
Då den bedragne ensam gick,
Hans glada sällskap var försvunnet
Och söktes fåfängt af hans blick;
| 10 |
Jag såg af smickret sammanvriden
Den krans, som dygden fordom vann;
Ack! med den muntra ungdomstiden
Den ljufva kärleken försvann;
Och mörker lifvets bana höljde,
Och öfvergifven syntes den;
Knappt kring det hopp, som vandrarn följde,
En dunkel strimma lyste änn.
Af hela denna sköna skara
Hvem dröjde för att trösta mig?
Hvem bistår mig i hvarje fara,
Och jemnar lifvets tistelstig?
Du! Du, som våra bördor delar,
Du vänskap! milda ljufva band,
Som smärtans sår med ömhet helar
Och tidigt fattade min hand.
Och Du, som samma känslor väcker,
Mitt slägtes ära, verksamhet!
| 11 |
[1] Pygmalion.
