| 30 |
Hvad den är säll, som i sin egen hydda
Ser, utan oro, morgonstrimman gry,
Ej saknande de dar som äro flydda,
Ej sörjande för dem som skola fly!
Hvad den är säll, hvars lif så tyst försvinner,
Att ingen glansen af hans dygder ser:
En källas bild, som genom ängen rinner
Gömd af de blommor dem hon näring ger!
Hvad den är säll, som hjertats pligter vördar
Och njutningen af hjertats frid förstår;
Som fruktar blott en storm for sina skördar,
Och räknar skiften blott i sina år!
Hvad den är säll, hvars önskningar belönas
Utaf ett älskande och menlöst bröst,
Som ser sin vår af kärleken förskönas,
Och vänskap samla blommor för hans höst!
