Skaldestycken / Min andra skapelse. (1813) Author: Per Adolf Granberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

MIN ANDRA SKAPELSE.

TILL SELINA.

efter Baggesen.

Obildad först jag in i verlden trädde
Och fostran ingen bildning skänkte mig,
En varelse som ingen känsla glädde,
En kropp der ingen anda röjde sig.
Tyst satt jag och begrafven bland ruiner
Af fordna åldrars dårskap eller flit,
Och krampdrag, gickt, och evigt mörka miner
Blott voro frukten af mitt lärda nit.
För mig den milda våren aldrig skänkte
En slumrände Natur sin blomsterkrans;
Ej för min njutning elfvens vågor blänkte,
I spegelns återsken, af Solens glans,
När Näktergalens toner lunden fyllde,
Var örat slutet för dess harmoni;
När aftonrodnan skogarna förgyllde
En blind fann lika skönhet deruti.
Stum gick jag när en fjerran böljas brusning,
Insekters surr och lärkans ljufva slag,
Och löfvets flägtande och vestans susning
Åt verlden bådade en nyfödd dag;
Och medan lifvets väckta millioner
I tusen glada sånger ropte: Njut!
Jag grubblade på Phtias Myrmidoner,

32

Och huru Kapitolium såg ut.
Båd natt och dag, på Landet och i Staden
Sten var jag, lika härdad hvart jag gick;
Af hedens stubbar eller pelar-raden
Mitt öga lika glada intryck fick.
Jag såg den rike plundrarn gäcka nöden,
Och idogheten under lättjan slaf;
Jag hörde mina likars olycksöden,
Och, kall som marmorn, rördes ej deraf.
En timma lik den andra sågs försvinna;
I döda skrifter låg min hela verld;
Jag sökte ej att någons kärlek vinna,
Och icke någons kärlek var jag värd.
Med min af Vis jag skådade behagen,
Och trodde mig ej skapt att fängslad bli;
Du kom, Selina, och från denna dagen
Farväl mitt lugn, farväl Filosofi!
Jag såg dig, lik en Gudom från det höga,
Och af din känslas allmaktsfulla Blif,
Mitt kalla Jag i glansen af ditt öga
Förklarades till väsende och lif.
Då såg jag himlens blickar först i dina,
Då kände jag Naturen första gång;
Då båd jag högt till Venus Erycina,
Fick lif och älskade, fick själ och sång.
Så står, då natten öfver dalen dröjer,
Med lutadt hufvud Vestans unga brud:

33

Af solen helsad öppnas den -- och röjer
På hvarje blad en stämpel utaf Gud.
Nu är mig lunden helig; dessa knoppar,
Af våren öppnade, förtjusa mig,
Och Näktergalens sång i skogens toppar
Och bäcken hvari skogen speglar sig.
Och ofta vid den bäck som Eken skygger,
Från stojet skilld, jag sitter lugn och glad
Och ett bevis för Skaparns allmakt bygger,
Andäktigt undersökande ett blad.
Nu såra uslas klagerop mitt hjerta,
Nu eldas jag för mensklighetens fred,
Som egen, känner jag en likes smärta
Och när en like gråter, gråter med.
Nu kan jag del i andras sällhet taga,
Likgiltigheten är ej till för mig;
Nu söker jag att hvar och en behaga,
På det jag äfven må behaga dig.
Nu skänker vänskapen en ny försköning
Åt hvarje njutning som naturen gaf:
Den blir i lifvets mödor min belöning
Och skall med tårar blomsterströ min graf.
Och denna nya skapelse som tände
Den själens eld, hvars gnista feltes mig,
Och alstrade begrepp dem jag ej kände,
Den, O Selina! var ett verk af dig.
Du gaf mig detta öma, milda hjerta,

34

Som önskar hela Menskoslägtets väl;
Din känsla målar jag uti min smärta,
Från dig mitt hufvud allt sitt snille stjäl.
Du lärde mig att ödets nycker lida,
Och från min panna sorgens moln försvann;
Och lugn jag stämmer lutan vid din sida
Att blanda skämt och alfvar om hvarann.

O Min Selina! om med lagrens ära
En gång odödligheten skänkes mig,
Må mina sånger andra åldrar lära
Att allt mitt rykte är en skänk af dig!