| 44 |
Den prakt som dårar hopens öga
skall aldrig reta mitt begär;
Bekymret sväfvar kring de höga
och tvånget deras afgud är.
Den konst som öfverflödet tjenar
och med naturen täfla tör,
af nöjet ingen kjusning länar
och ingen känsla lycklig gör.
Men ack! om himlen skänka ville
en mera ljuf och önskad lott,
ej några bragder för mitt snille,
men skatter för mitt hjerta blott.
Må fridens goda Änglar skydda
de skuggor som fördölja mig,
och dygden i min lugna hydda
på ljusa vingar hvila sig.
Den plågade sin tillflygt tage
till denna tysta boningen,
och ingen tröstlös like klage
att han bedröfvad lemnat den.
| 45 |
Den oskuld som förtrycket sårar
en evig fristad finne här,
och aldrig stanne mine tårar
då menskligheten dem begär.
Om brottslige min tröskel hinna
må ångren röra deras bröst,
och väg till qväfda känslor finna
för sanningens och dygdens röst.
Allt prål ifrån min hydda vike;
men blifve det mitt öfverflöd,
att aldrig sakna för en like
ett tak, en brasa, och ett bröd!
