| 52 |
I FÖRSTA BOKEN [1]
Hvem vem den förste, som af furier lärd,
sjelf vild och härdad smidde spjut och svärd!
då föddes fejderna; då föddes morden,
och korrtare blef dödens väg till jorden.
Nej, svärdet bildades till vårt försvar,
mot skogens villdjur spjutet ämnadt var;
vi sjelfve allt förvandla till vår plåga.
| 53 |
Begär till skatter tände krigets låga.
Hon brann ej änn då, fri från öfverflöd,
den dödlige, nöjd med ett tarfligt bröd,
nöjd ur ett kärl af träd att törsten släcka
ej ännu lärt en konstlad hunger väcka;
då intet högmod ännu fästen byggt
och herden sof bland sina hjordar tryggt.
Hur lycklig den som lefvat dessa tider,
då fälten änn ej blodades af strider,
som i ett lugn, af ingen ovän stördt,
änn aldrig krigs-trumpeten ljuda hört
och aldrig sett i härnad bröder släpas
att af hvarandra stympas eller dräpas.
Du makt som vårdat mina fäders tjäll,
i hvars beskydd min ungdom var så säll,
som ej en ringa offergärd försmådde,
der torftighet med hjertats oskuld rådde;
Grof var din bild, lik den din dyrkan var,
men du gaf frid åt mina barndoms dar,
och ur en koja, dig till Tempel gifven,
gaf fruktbarhet åt rankan och Oliven,
och log mot odlarns tacksamhet så mild
när drufvans klasar offrades din bild,
när altaret med kärfvar blef begåfvadt,
och när han utgöt der det vin han lofvat,
och flickan, barn ännu, utmed sin far,
af kupans skörd ett renadt offer bar.
| 54 |
J milde Gudar! J som haten fejder,
från vapnens buller freden dessa nejder!
Må krigarn blidkad lägga spjutet ner,
och rika offer skola skänkas Er.
Af mirten krönt och hvitklädd Er till ära
jag sjelf en mirtenkransad korg skall bära.
En annan må, med segren vid sitt svärd,
bli härars skräck och lagrens prydnad värd:
Jag önskar hellre att i lugn af friden
få höra kämpen som beskrifver striden,
och, vid sitt krus, i vinets tömda flod
på bordet ritar opp hvar lägret stod.
Att blindt, i härnad, trotsa sina öden
hvad raseri! -- Okallad kommer döden
med obemärkta fjät, och der han bor
fins ingen skörd, och ingen ranka gror.
En vild Cerber din blick med fasa möter,
och nattens son som Stygens färja sköter,
och trängseln af de bleka skuggors här,
ryslige i mörkret irra der.
Hvad den är sällare som från sin koja,
ser sina barnbarn vid sin tröskel stoja,
och lycklig far kan trycka till sitt bröst
en maka, glad som han i lifvets höst!
| 55 |
Må denna lott åt mig förvarad blifva,
och minnet mina fordna känslor lifva
när jag med hjessan krönt af silfverhår
berättar händelser från flydda år.
Men hvilken makt beskyddar åldrens dygder
om du, O fred! ej herrskar i hans bygder!
Du först gaf bildningen åt odlarns plog,
du tämde oxen söm hans fårar drog,
du plantar rankan, och i drufvans safter
ger ynglingen och gubben nya krafter.
Fred, milda fred! du lifvar jordens hopp
och reser idoghetens tempel opp;
Du smider Jernet blott till hennes skördar,
åt glömskan offrande det jern som mördar,
och ymnigheten sprides i det tjäll
der dygdens son igenom dig är säll.
Nu höras glädjens ljud från alla nejder,
nu endast kärlek börjar sina fejder,
och lemnar, som en lön i segrarns hand,
kanske en afklipt lock, ett röfvadt band,
och ofta, helande i det han sårar,
försonar sina fel med sina tårar.
Ve den med vildens grymma tänkesätt
som förolämpa djerfs den svagas rätt;
med evig blygd han höljer våra seder
och tvingar hämdens Gud från himlen neder.
| 56 |
Må mannen, straffande en skönhets brott,
bli värd den makt han af naturen fått.
Men säll är den som då hans vrede brinner
ser på sin flickas kind hur tåren rinner.
Hvem endast genom våldet segra kan
blef skapt för krig -- från Fröja vike han.
Kom åter milda fred till våra länder,
kom med en krans af ax i dina händer,
må rika frukter bäras i din famn,
och skördens fester ljuda af ditt namn!
[1] Denna Öfversättning torde anses allt för fri af dem, som fbrdra
ett noggrant bibehållande af hvart uttryck i originalet. Utan att
vilja neka någon den rättigheten, att i detta så väl som alla andra
fall döma efter sin öfvertygelse, får utgifvaren endast nämna, att
efter hans erfarenhet äro ord granna öfversättningar af de gamle
Skalderna sällan begriplige för andra än dem, som känna originalet,
eller åtminstone alla de sedvanor hvarpå Skalden syftar. Andra
omständigheter göra också att vissa uttryck bokstafligen gifna, blifva
stötande hos oss, utan att i originalet vara det. Utgifvaren förklarar
sig således vara af deras tanka, som fordra att man i Öfversättningen
af ett sådant stycke bör, så mycket möjligt är, söka tillegna sig
Författarens idéer och öfverföra dem på sitt språk, men bibehålla
endast sådana antika bilder som hvar och en odlad menniska anses
känna: eller, med andra ord, skrifva så, som han förmodar författaren
skulle hafva skrifvit ifall han lefvat i vårt tidehvarf.
