Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO DEN RATTE.
det, visste han nu, att hon för alltid var förlorad
för honom.
Med denna visshet lämnade Johan hembygden
och fäderneslandet.
Det är en egendomlig förmåga vågorna hafva
att vagga till ro äfven den bittraste sorg. Åsynen
af den omätliga rymden framkallar tanken på vår
egen obetydlighet, och i samma mån vi finna oss
själfva små och ringa, förminskas våra sorger
och kval.
Om Johans lugn någonsin varit rubbadt, hade
han nu återvunnit det och tycktes sorglöst sköta
sitt kall. De gamla hjärtesåren voro tydligen helade,
det förflutna var glömdt. Endast emellanåt, då
han stod sysslolös, stödd mot masten och stir-
rade ut på det lugna hafvet, framställde sig för
hans syn en tafia, som han allt för väl igenkände.
Längs där borta på vågen tyckte han sig se en
liten båt; roddaren lät årorna livila, lutade sig
framåt mot en kvinna, som satt framför honom,
och Johan tyckte sig höra ett välkändt, lågt, me-
lodiskt skratt; det skar honom i öronen och han
lyssnade åter, men allt var åter tyst, synen var
försvunnen; den hade blott varit en hägring från
forna dar. Ibland åter, då vinden tjöt i tackel
och tåg, och hafvet vräkte högt, tyckte han sig i
de upprörda vågornas brus förnimma tonerna af
en känd vals, den, vid hvars toner han sett Anna
svänga om, sluten i Nils Elfsons famn. Det låg
någonting pinsamt däri; han måste lyssna, och
dock skar det honom i hjärtat.
Det fartyg, på hvilket Johan tagit hyra, var
ute på långtur; Johan erhöll blott sällan bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
