Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GAMLA EKARNA. 91
timmar var hemma från herregården, där hon
hade tjänst.
Carl-Erik tyckte i synnerhet om att höra
gubben tala om den gamla goda tiden, då han som
skogvaktare hade något att vakta, då ännu ingen
yxa gått fram i skogen och då träden i hagarne
voro högstammiga löfträd och ej som nu ungträd,
som visserligen kunna vara vackra att se på, men
som ej ha’ något egentligt värde. Af forna tiders
stolthet återstod numera blott de gamla ekarna, men
dem åtminstone skulle han vakta så länge han lefde.
Nog hviskades det om, att de voro förpantade och
att deras tid snart skulle vara kommen, men så
illa ville han inte tro sin husbonde om. Att han
låtit fälla den andra skogen var en helt annan
sak, ty därtill hade han varit nödd och tvungen,
och det hade kostat lika mycket på honom som
på hans skogvaktare, som aldrig trott sig kunna
förlåta husbonden, men det var nu så länge
sedan, och tiden helar allt, försonar allt. Vattnade
af den gamle skogvaktarens tårar, hade nya skott
spirat upp mellan stubbarne, unga, hoppfulla tel-
ningar hade vuxit upp vid de fallnes fot, och gamle
Olof hade förlåtit sköflandet, om han än ej kunnat
glömma det. Men om det nu skulle vara sant,
att man ämnade fälla ekarna, fälla hans ekar, ty
de voro hans, det var ju ändock han, som var
skogvaktare på Ängen, ja det skulle han aldrig
förlåta, aldrig öfverlefva, och för att rädda ekarna
gåfve han gärna den sista droppen af sitt hjärte-
blod.
Carl-Erik kunde sitta så timme ut och timme
in och höra den gamle tala, och kärleken till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
