Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 DE GAMLA EKARNA.
Ängen, dess skogar, hagar och ängar, ett frö, som
allt ifrån barndomen grott och spirat upp i hans
hjärta, växte och frodades timme för timme, men
huru denna kärlek en dag skulle kunna göras
fruktbärande, detta hade han ännu icke klart för sig.
»Hvad säger du, Anna,» sade Carl-Erik en
söndagsafton, under det de tillsammans återvände
från det lilla skogvaktartorpet, »hvad skulle du
säga, om vi två en dag finge gå så här sida vid
sida och trampa egen mark?»
Anna rodnade. Nog hade det länge varit
väl emellan Carl-Erik och henne, men så tydligt
som nu hade han aldrig förr talat med henne om
deras gemensamma framtid.
»Vi ska’ väl tänka på te’ komma samman
en gång,» fortfor han.
»Du vet väl, att Sjötorpet blir ledigt nästa år,»
sade Anna blygt.
»Menar du, att jag skulle tänka på att ta’
det,» frågade Carl-Erik.
»Ja, hvarför inte, om du vil), att vi två skola
komma samman.»
»Och du tror, att jag skulle bli glad vid te
se dig gå där nere och slita och släpa så som
jag i alla dessa åren sett mor min släpa och slita
där uppe hos oss? Nej, du Anna, så illa vill jag
dig inte, så vill jag inte ha’ det.»
»Hur vill du ha’ det då, Carl-Erik,» frågade
Anna.
»Hur jag vill ha’ det? Ja, ser du, det vet jag
inte, men hur jag ville ha’ det, det vet jag. Jag
ville, alt Änga vore vår, ser du, det ville jag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
