Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 OLYCKLIG FÖR SIN SKÖNHET.
återvände på vår vän Arons kinder, men så kry,
att han vågade sig ut, kände han sig ändock ej.
Fram emot tolftiden var det Arons tur att
vara ifrån spelet. Han satte sig vid fönstret och
blickade ut.
Där på andra sidan Norrbro reste sig kunga-
borgen ; det ståtliga slottet låg där grått och kallt,
men där innanför visste han, att ett varmt hjärta
klappade, klappade för honom, den unge studen-
ten, och kanske att just nu ett lifligt sjuttonårigt
flickansikte blickade ut genom de små gröna fön-
sterrutorna och sökte honom, honom!
Kamraterna vid spelbordet kastade förstulna
blickar mot fönstret, löjet lekte på allas mun, men
ingen vågade skratta. Det skulle ju också hafva
varit att förstöra ett godt skämt, och därtill voro
de ej hågade.
Plötsligen uppger Aron ett litet rop, kamraterna
resa sig.
»Hvad är det?»
»Hvad står på?»
»Mår du illa?»
»Se!»
Detta var allt hvad Aron kunde svara, och de
sågo ut genom fönstret. Där längst bort till höger
om slottet sågs en öppen kunglig vagn, och i
vagnen sutto Karl XV och hans unga dotter.
Nu körde vagnen öfver Norrbro, den närmade
sig mer och mer.
»Ser ni inte, att hon tittar hitåt?» anmärkte
en af kamraterna.
»Ja minsann,» utbrast Aron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
