Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skämtbilder under 1400-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÄMTBILDER UNDER I ^OO-TALET.
skämtet med de mänskliga ofullkomligheterna det i alla tider
närmast till hands liggande.
Frankrike tyckes äfven inom det afbildade skämtets område
intaga första platsen, dä det gäller tid, liksom det synes ha varit
främst, dä det gäller dödsdansframställningar.
Det berättas, att den egyptiske eremiten S:t Maccarius i
legenden - Des trois vifs et des trois mörts» leder de levande till
de dödas rike. Pä somliga bilder ser man benrangelsmannen
under dansande åtbörder gripa sitt rof, och Wright anser, att
det namn af »danse macabre», som gafs åt dylika grupper, är en
förvridning af Maccarius. Littré har dock en annan etymologi.
Det makabra skämtet slog an på hela Europa under
1400-talet men tyckes särskildt ha tilltalat det galliska lynnet. »Hvad
skratta dödskallarna åt?» frågade en person 1700-tals-matematikern
Maupertuis. »At oss lefvande», blef svaret. Predikarens
grä-melsefyllda ord: »Allt är fåfänglighet och jagande efter vind», är
en mening, som ligger under dödsdanserna, men helt visst också
samma skeptiske predikares utbrott i 3 kap. 22 versen: »Och jag
insåg, att ingenting är bättre för människan, än att hon bereder
sig glädje af allt hvad hon gör, och hvem lärer henne inse, hvad
som skall ske efter henne?»
Både medeltidens världsförakt och den begynnande
renässansens lifsglädje och skepsis fanns hos dessa dödsdanser, af
hvilka den konstnärligt förnämsta visserligen tecknades af en
tysk, hvars första upplaga dock utkom på franska i Lyon 1538.
Pä en väggmålning i Täby kyrka i Uppland finnes en
märklig bild ur denna krets. Döden spelar schack med en ung man
af sjukligt utseende. »Jak spelar tik mat», säger med bister
humor den, som alltid får sista ordet (bild 19).
Narren var en populär typ under medeltidens sista
århundraden. I början af 1300-talet torde redan hofnarrar ha
förekommit, och under medeltidens sista århundraden, men lifligast
under fjortonhundratalet, hyllades narraktigheten i privata sällskap
och gillen, delvis motsvarande våra parodiska ordenssällskap.
Reliefer pä kyrkor, pä borgarhus, på medaljer och träsnitt
afbildade narren med narrkåpan. Det litterära minnesmärket öfver
detta narrintresse är Strassburgaren Sebastian Brandts på tyska
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
